Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cesare Lombroso och hans lifsgärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har han hos de gröfre förbrytarne påträffat och skildrat
sjukliga förändringar, särskildt af hjärnskålen och hjärnan, som kunna
betinga denna determination till brott: »es ist sogar durchaus
nicht unwahrscheinlich», säger Kurella, »dass eine angeborene,
atavistisch eigenartige Beanlagung manchmal erst unter dem Einfluss
hinzukommender Krankheitsprocesse einen so organisirten
Menschen zum Verbrecher macht».
— Det skulle bli alltför vidlyftigt att här angifva alla de
drag af kroppslig och andlig lytthet, som den
kriminalantropologiska skolan under Lombrosos egid bragt i dagen hos
lefvande förbrytare eller å kranier och hjärnor efter med döden
afgångna. En sammanställning af alla dessa olika
degenerationstecken, teoretiskt och skematiskt inympade på en och samma
individ, ger den mycket debatterade förbrytaretypen. I stort
taget skulle denna te sig sålunda:[1] hufvudet är oskönt och
oregelbundet, pannan låg, uppåt och bakåt sluttande —
»sockertoppshufvud»; ögonbrynsbågarne äro kraftigt utvecklade,
framstående, beskuggade af väldiga buskar af ögonbryn, som mötas
vid näsroten. Näsan är sällan af ädel form, antingen ovanligt
lång och rak eller trubbig och tjock eller böjd likt roffågelns
näbb. Ansiktet är groft och osymmetriskt, kindknotorna
massiva, underkäken ännu massivare; motsvarande mjukdelar
voluminösa — allt karaktäristiskt för den s. k. prognata ansiktstypen
med dess lilla ansiktsvinkel och dess råa läggning. Kraftig
hårväxt, glest och tofvigt skägg. Hyn gråblek, tidigt plöjd af djupa
och talrika fåror, till form och utbredning ofta nog ej lika dem
hos vanliga människor. Örat abnormt i afseende på storlek,
form och vidfästning; särskildt ofta förekommer det s. k.
krukörat — tyskarnes »Henkelohr» —, som står vinkelrätt mot
hufvudet, liksom handtaget på en kruka. Det frånstötande i detta
fula ansikte mildras ej af ögats mången gång underbart
försonande inverkan: sällan fri och öppen blick[2], ofta skelögdhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
