Doktorn hade, som sagt, rätt. Redan hos den väg- och diversearbetare, som var första undersökningsobjektet, strålade inte bara renligheten utan en helt ny positiv och aktiv själsläggning fram än den jag nu så länge vadat i.
Stugan var liten och eländig men låg vackert med utsikt från en liten höjd över en dalgång och fjärran blånande bergåsar, Den bestod av ett stort kök och innanför det en liten kammare utan eldstad. Här bodde nu arbetaren och en hans syster samt hennes tre minderåriga barn.
Det stora köket, den lilla kammaren gavo ögonblickligen en första känsla av, att nu hade man det norra riksområdet i närheten. Likaså prydligheten i stugan. Och framför allt följande. Systern var borta, mannen var ensam hemma med barnen. Det, jag kan säga genomgående hittills under resan hade varit, att ciceronerna: läkare, kommunalman, inspektris, sjuksyster fått gå omkring och demonstrera, medan stugornas invånare suttit mer eller mindre apatiska.
Här var det annorlunda. Mannen tog ögonblickligen ledningen själv och visade oss omkring. Och! Märk det! Visade icke, vad som var uselt och eländigt, utan vad han gjort för att bekämpa och övervinna det usla och eländiga. Hjärtat flög i bröstet på mig. Detta var på något vis det folk, som i alla fall byggt upp och gjort Sverige. Vilken lättnad från det olidliga trycket i Dalsland t. ex.
Hela stugan hade han invändigt tapetserat, han hade limstrukit spismuren, så att den var skinande vit, i den usla lilla förstukvisten hade han snickrat ihop ett litet skafferi och en liten garderob. Han hade skottat upp en jordvall kring husets yttersida för att hålla värsta kylan ute.
- Annars fryser en ihjäl! sade han.
Samma gamla melodi, men här bjöd själen kamp och viljan blev stål.
- Ja, en måste, sade han, för annars mögler allt. Kläderna bli blöte, så det dryper om dom, om dom hänger på en spik på väggen.
Han hade blommor i krukor i fönstren, blommor runt huset, blommor i rabatter och kantande vägen upp. Han hade reparerat potatiskällaren.
Han hade inte suttit med händerna i kors. Han hade handlat, ingripit, gjort något. Och han gav mottot för resten av färden. Han sade:
- Ja! En sök ju hålle lorten borte! Sen så...!
Här mötte Lort-Sverige, med andra ord, klar, medveten kamp.
Så sade han till kommunalmannen.
- Jag tyck, en borde kunne få till näste år.
- Ja, det var ju så många före, som skulle få i år, 18 stycken. Men ni får nog nästa år.
- Ja, jag måste nog ha, för jag våge knappt elde längre, då det blåser, en ä rädd för soteld. Jag tänkte å mure själv, men de räck ju aldrig te, i fjol la jag på tak själv, det dröp ju genom gamle taket!
Jag tänkte på skogstorparn i Småland med ormarna och råttorna, och på kommunisten i Dalsland med takpappen hängande ner i rummet. Om de skulle försökt ta i som denne.
Nästa stuga var än fattigare. Där var det ett stort kök igen och likaledes en liten kammare men dessutom ett oinrett rum på gaveln. Man, hustru, sju barn, det åttonde i full fart.
Jag fäste mig där vid en speciell sak. I det oinredda iskalla rummet hade man hopat allt möjligt: ett skåp, en byrå, em träsoffa, en järnspis på en underbyggnad av lösa tegelstenar; där fanns inga tapeter, men längs väggarna på klädhängare hängde, ordentligt uppgalgade, olika slags kläder, delvis i dräktpåsar mot malen. Där lyste omtanke mitt i fattigdomen. Och där var fullkomligt snyggt.
Mannen var skogsarbetare, tillhörde med andra ord den grupp, som i regel rörde sig på gränsen till nedre kvartilen.
Jag frågade, för att få en bild från det nya området:
- Vad har ni senast haft för arbete?
- I skogen och i jordbruk.
- Och er inkomst i fjol, på det?
- Ja, kanske kom jag opp till 100 kronor i månan som högst.
- Har ni hjälp av kommunen?
- Joo, det har jag.
- Hur mycket?
- Vi fick 60 kronor i vintras, kontant, till mat och 1.000 kilo hö.
- Vad har ni för djur?
- En ko och en gris.
Vad voro nu svårigheterna för denne man? Varför fick han inte bidrag att bygga färdig stugan? Jo, det var ett mycket typiskt fall. Han hade inte fastebrev på gården. Och varför? Också typiskt. Gården var egentligen del av ett hemman och ägdes av mannens morbror och moster, men de hade emigrerat till Amerika. Han brukade nu deras del i hemmanet, en femtedel eller två tunnland och ägde själv två kappland. Morbrodern och mostern voro döda, inga papper funnos. Där stod han. Om inte kommunen på ett ellet annat sätt kunde hjälpa honom. Till klar ägohandling.
Detta fall gav alltså en inblick i en av de svårigheter, som kunna uppstå och ofta nog förekomma i samband med utrotandet av det gamla Lort-Sverige.
Annorlunda ställde det sig för industrins fasta arbetare. Sedan vi besökt den familj, som fått bidrag och byggt om sin stuga till den typiska »villan», med korkmatta, diskbänk, vattenledning, slask, fabriksmöbler och hela den heminredningsuppsättning, som nu gör sitt segertåg genom landet och avlöser de gamla hemmagjorda möblerna, kommo vi så slutligen till ett några år gammalt industriarbetare egnahemsområde, en hel liten arme av en- och tvåvånings i vitt eller ljusgult målade hus, omgivna av grusplan, med gräsmattor, trädgårdsland, bärbuskar, fruktträd. Det Sverige, som nu endast står i vårbrodd men som skall ge morgondagens Sverige dess grundkaraktär, där den individuella smakförbättringen steg för steg skall komma att tillfoga, vad som nu saknas: personlig prägel.
Ännu befinner sig allt i den första tillblivelsens primitiva och ganska kaotiska tillstånd. För att genom radion ge svenska folket en föreställning om, vad som sysselsätter dessa nya små industriarbetarområdens tankar ur bostadssynpunkt, ordnade jag så, att doktorn ledde en intervju med en dylik villaägare, anställd vid den närbelägna massafabriken. Det var i ett likaledes typiskt modernt arbetarhem, med samma korkmatta, samma fabriksmöbel, samma glädjande snygghet och samma nästan skickligt genomförda komplett opersonliga karaktär.
Intervjun började.
- Nå, sade doktorn till den allvarlige arbetaren-egnahemmaren, vi sutto allesammans, doktorn, intervjuoffret, kommunalmannen och undertecknad, i det med skrivbord, kopparrökställ, korkmatta och telefon försedda kontoret, ty mannen var också försäkringsagent, tidstypiskt nog, en med andra ord duktig, prima man, nå, hur är det ordnat med uppvärmningen i det här huset?
- Det är medelst Ego-system.
- Hur är det konstruerat?
- Ja, det är en Ego-kamin, som är inmurad här i en öppen spis, och ifrån den är det murat värmekanaler till de andra rummen.
- Blir det tillräcklig uppvärmning med det systemet?
- Ja, det har fungerat bra här.
- Vad eldar ni med?
- Ved.
- Nå, när ni lägger in på kvällen, räcker det till morgonen att hålla varmt, att hålla elden brinnande?
- Nej, det gör det inte. Det längsta det räcker är tre och en halv timme, och man måste ha prima björkved.
- Vem har hittat på det systemet? Jag vet mig inte ha sett det förut.
- Det är en firma i Karlstad, som kallas »Ekonomisk värme», men den har överlåtit tillverkningen till Huskvarna.
- Så det är Huskadrna, som säljer de här kaminerna?
- Ja, det är det.
- Nå, hur är det med vattenförhållandena här i samhället då?
- Ja, vi har ju vattenledning i varje hus.
- Drogs det in, när samhället ordnades för 7-8 år sedan?
- Ja bruket ledde vattenledning till varje grund.
- På det viset! Nå, var kommer vattnet ifrån?
- Från älven.
- Såå! Så det är rena ytvattnet, då?
- Ja, det är det.
- Har det varit några olägenheter med det?
- Ja, det är ju mycket smuts i vattnet förstås på grund av flottningar och muddringar, som har företagits i älven.
- Ja, det kan jag förstå. Nå, det har ju arbetats för att ni skulle få bättre vatten. Men det lyckats?
- Ja, dom har djupborrat i berget här strax intill.
- Så att nu får ni ordentligt grundvatten från djupet. Blir det tillräckligt också?
- Ja, vi beräknar 6.OOO liter i timmen.
- Ja, det bör ju räcka.
- Ja, vi tror, det ska räcka till.
- Nå, slask och sånt, ordnades det med slaskledningar samidigt som det planlades här? Det lades väl ner samtidigt som vattenledningen?
- Ja, dom drog fram både slask och vatten på en gång.
- Så det har ni i varje egnahemsvilla här?
- Det har vi.
- Nå, men det fasta avfallet från köket, då, hur har ni ordnat med det?
- Ja, det har inte varit någon ordning alls, utan var och er har ordnat på sitt sätt.
- Det har väl blivit därefter också? Ja, det kan man säga.
- Brukar ni ha lårar att lägga det i, eller brukar ni lämna sophögar här omkring?
- En del har lårar, och en del har vanliga sophögar ute på marken.
- Då flyger det väl omkring papper och smörja och blir fullt med råttor och flugor? Eller hur?
- Ja, det är helt naturligt, att det följer sådana olägenheter med.
- Nå, det blir väl bättre nu, när ni får ordentlig ordningsstadga här.
- Ja, vi hoppas väl, att det ska bli det.
- Nå, avträden då, hur har ni ordnat med det? Har ni W. C. här? Inte är väl det vanligt, inte?
- Nej, det finns inga W. C. utom i två hus.
- Jaså, inte mera! Och det kunde ni inte ordna, samtidigt som ni fick avlopp. Har ni avträde i samband med uthusen, då?
- Ja, det har vi.
- Har ni ordentligt med tunnor och cementgrund?
- Nej, då!
- Vem tar rätt på dyngan, då? Tar ni den själva till landen?
- En del tar vi själva, och en del tar bruket upp.
- Jaså, så ni gödslar här på era trädgårdsland med det?
- Ja, vi använder det blandat med torvströ, förstås.
- Men det blir väl ganska otrevlig lukt? Landen ligger jn ganska tätt inpå.
- Inte är det så synnerligen trevligt att handskas med sånt där. Naturligtvis.
- Nej, jag kan förstå det. Nå, ni bodde förr med familjen i en av de gamla barackerna. Tycker ni, det har blivit någon skillnad, när ni nu har fått komma i eget hem?
- Ja, det är jo helt naturligt, att det blir stor skillnad.
- Vad var värsta olägenheterna där? Det var väl, att ni var många grannar. Var det lyhördheten?
- Det var, som sagt, många grannar och olägenheter av flera slag. Det var ju dragiga bostäder, ohygieniska, gamla, förfallna.
- Så att ni tycker det är bra mycket bättre här. Nå trivs alla här med det nya, då?
Bild 28. Gamla stathus, Värmland.
- Ja, det ser då ut i alla fall, som om de skulle trivas,
- Och sånt smittar väl av sig? Dom börjar väl bygga lite var här på landsbygden. Har dom kanske rentnv gått och tittat på hur ni byggt här och fått det bättre?
- Jo, för all del, det har dom nog gjort. Det hör man ju nästan dagligen, att befolkningen här omkring tycker, att det här villasamhället är så skönt, så att dom nästan är smått avundsjuka.
- Ja, då får man vara glad åt avundsjukan, då!
Det var första kontakten med det Sverige, som tack vare industrin
håller på att växa fram inom landets enorma skogsområde.
