Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD.
Det
var Astolfsättens grip, i tälgsten huggen.
ASTOLF.
Han vet sin tid — och j ag? ... Rättvise himmel!
Han försvinner i det inre af slottsruinen.
HARALD
till Alfred.
Hur hänger det tillhopa med din herre?
ALFRED.
Ah! Han får sina ryck så der ibland;
men blir du van, så låtsa du ej om dem.
De skynda utföre sluttningen åt Haralds boning.
Sal,
i det inre af slottsruinerna.
ASTOLF
inträdande.
Mig ej du krossar, gamla murverk! Fryntligt
du drager känsel på den gäst dig helsar.
För dig mitt namn jag yppar: du, du vet,
hvem jag har varit och hvem än jag är!
Välan, du höga sal! Gif återskall
ännu af herskarns röst som af hans fjät.
och ropa ut för dina skuggor alla
att Astolf Unge lefver — att han står
i sin och i sin faders borg som förr!
Hvar är hans hofstat? Bed dem skynda sig!
Snart griper han igen sitt spjut, sitt horn;
då leka vi den »vilda jägarns» jagt,
och brusa hän utöfver fjäll och öknar . . .
Hallo! Hallo! — Ännu så dödstyst? — Ha!
Man har ej väntat mig; du blygs kanske,
du gamla kungasal i sådant skick
att herbergera den, som sett dig fordom?
Likmycket, oss emellan! Astolf är’
en öfverlefva af sig sjelf, som du;
om ock en del du mistat af ditt tak,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
