Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och øy > ø, hvilka tyckas i allmänhet inträffat under
1100-talet och torde omkr. 1200 kunna anses vara fullt genomförda,
ehuru visserligen de ännu i några landsmål i en eller annan
form kvarlefva. Till följd häraf motsvaras till ex. isl.
heita af sv. heta, isl. veit af sv. vet, isl. hreinn af sv. ren,
isl. hlaupa af sv. löpa, isl. lauss af sv. lös, isl. auga af sv.
öga; isl. løysa af sv. lösa, isl. høyra af sv. höra, isl. øyra
af sv. öra etc. etc. Vid slutet af runtiden kunna vi därför
anse att vårt språk förlorat alla diftonger, — ett förhållande
som än tidigare inträdde i danskan, och härigenom varda
dessa språk skarpt skilda från de gutniska, norska och
isländska tungomålen.
Genom inverkan af en — vare sig af en i urg. eller
urn. tid bortfallen eller kvarstående — nasal ärfdes eller
uppstodo i de nord. språken åtskilliga nasalerade vokaler.
Dessa ha sannolikt funnits i isländskan ännu på 1100-talet
och ha säkert lefvat i vårt språk under runtiden. På 1200-talet
torde de dock i svenskan allmänt ha förlorat sin nasalitet,
ehuru de ännu kvarlefva i Älfdalsmålet i Dalarna. Så ha
vi till ex. på Rökstenen α (= ty. an, gr. ana) och
strαndu samt ännu på Forsaringen tuα (= två, ack. plur. mask.
af räkneordet två = got. twans).[1]
Öfvergången af R > r är genomgående för hela denna
tid, och vid dess slut kan i det hela R-ljudet anses ha
försvunnit ur vårt språk. Tidigast försiggår denna öfvergång
efter dentala konsonanter (t, d, þ, ð etc.). På Rökstenen står
emellertid ännu till ex. histR (= häst). Något senare inträffar
densamma efter labiala (p, b, f, v) och palatala (k, g, h, γ)
konsonanter samt sist efter vokaler, sannolikt först omkr.
1200. I några dialekter tycks R-ljudet visserligen kvarstått
än längre, men i det hela torde vi kunna anse, att det i
vårt språk i alla ställningar öfvergått till r-ljudet vid
slutet af denna period. Och på den ofvan nämnda Saleby
klocka, ristad 1228, ha vi endast r. Härigenom öfvergår
således till ex. hundR > hundr (= hund), gripR > gripr
(= griper), stokkR > stokkr (= stock), waR > war (=
var) o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
