Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 93 —
Han drog en djup suck vid tanken på
framtiden. Och dock ville han ingenting ha omgjordt,
därtill älskade han Dora för högt — men han
önskade, att han aldrig sett henne...
Just som han tänkte dessa bittra tankar fick
han höra en sakta ringning på tamburklockan.
Han spratt till, reste sig upp och skyndade }it i
tamburen. En instinkt sade honom hvem det var,
och han ville förekomma Lovisa.
Då han öppnade dörren, stod Dora utanför.
I ’den ljusa sommarskymningen kunde han se
huru hennes kinder glödde och hur (ögonen lyste
som af feber.
»Är du galen, Dora?» hviskade han Uppbragt,
»vill du förstöra ditt rykte, vill du göra dig
omöjlig som min hustru?»
»Det bryr jag mig inte om!» utbrast hon
hetsigt, »du får kasta ut mig, om du vill... men
jag kan inte sofva... jag kan inte... lefva...
med minnet ^f vår ovänliga skilsmässa... Tänk
om någon af oss skulle dö... och det sista ordet
vore bittert... jag uthärdar inte, det måste bli
godt igen emellan oss...»
Och hon trängde sig in i tamburen och slog
snyftande sina armar kring hans hals.
Hennes hängifna innerlighet berusade honom ;
han tryckte henne lidelsefullt intill sig, men
släppte henne genast, förskräckt öfver sin egen
våldsamhet.
»O, min älskade Eugen,» snyftade Dora, »säg
mig — säg att du inte mera är ond på mig. ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
