Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 104 —
slarf, så ha öfverseende... vi ha gifvit henne den
bästa uppfostran... men som sagdt, hennes
stora ungdom...
»Jag lofvar att göra allt hvad jag kan för
att bereda Doras lycka,» svarade Eugen allvarligt.
»Jag tror det — jag tror idet, tack, kära
Eugen. Jag vågar också säga, att det är en ren
lilja jag öfverlämnar åt dig...»
»Ja, kära svärmor,» afbröt Eugen otåligt och
reste sig upp, »jag lofvar att, vare sig jag
betraktar Dora som ridhäst eller lilja, skall jag vara
lika rädd om henne. Det är verkligen min
uppriktiga önskan och min innerliga bön till Gud,
att jag måtte kunna göra min hustru lycklig.»
Fru Hjort blef så gripen af allvaret i Eugens
ord och sätt, att hon började gråta, kallade Eugen
»min son», och ville ånyo omfamna honom. Men
Eugen ansåg sig nu ha skattat hög åt fru Hjorts
moderliga oro; han drog sig med en försiktig
manöver tillbaka, tryckte bugande fru Hjorts hand
och begaf sig ut till sin trolofvade...
Dagen därpå stod, under en hel mängd
gynnsamma förebud, Eugens och Doras bröllop; litet
regn på morgonen, sedan strålande solsken, alla
anordningar lyckade, och alla bestämda klockslag
iakttagna — något som från Blumarnes sida ju
blott var en naturnödvändighet, men som från
Hjortarnas måste betraktas såsom ett enastående
godt omen. Dora var mycket intagande i sin
bruddräkt; ingen sinnesrörelse störde hennes fina,
skära hy, och de blå ögonen tindrade så glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
