Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 125 —
mo honom till mötes från föräldrahemmet vid den
minsta försumlighet eller slarf från Doras sida.
Eugen var under hela middagen tyst och
nedstämd, och fru Blum kväfde en suck hvarje gång
hon såg på hans bleka ansikte med det förströdda
uttrycket. Hade det redan börjat, det som förr
eller senare måste komma? —
Eugen märkte moderns blick, och han
kände sig så retad däraf, att han knappast kunde
behärska sig. Fru Blum hade på senare tiden
fått en vana att betrakta honom deltagande, och
att då de träffades fråga: »Hur har du det, min
käre gosse?» med ett tonfall, som verkade i hög
grad irriterande på hans nerver. Det där måste,
han vänja henne af med.
Vid sextiden, då de andra herrarna gingo
på Sällskapet, begaf sig Eugen hem. Han fann
Dora i sängkammaren, där hon satt och läste med
rödgråtna ögon. Hon såg så söt och hjälplös
ut, då hon förskräckt blickade upp på honom,
att all hans vrede försvann.
»Kära, lilla älskling,» sade han och tog henne
smeksamt i sina armar, »förlåt mig, om jag var
för hård emot dig. Men du vet...»
»Ja visst,» afbröt Dora, lycklig att få slut på
tvisten, »visst förlåter jag dig. Om d u bara vill
göra detsamma med mig... om du vill förlåta
mig, att jag är en sådan rysligt dålig människa,
slarfvig, opålitlig och allt möjligt.»
»Tyst, tyst,» sade han skrattande, »det har
jag aldrig sagt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
