Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 127 —
stämma förkunna att hon, Dora, vore
öfvervägande ond!
Men efter den dagen kom det en underlig
förändring öfver Dora. Hon pratade och
skrattade ej som vanligt, hon var tankspridd och
drömmande, och då hon om kvällarne sjöng för Eugen,
tyckte han, att så hade hon aldrig förr sjungit.
Aldrig såsom nu hade han känt det förunderligt
gripande i att sådana inspirerade, glödande toner
kunde komma från hans lilla barnsliga hustru.
En eftermiddag, då de kommit in i salongen,
slog Dora plötsligen sina armar kring hans hals
och hviskade:
»Om du är mycket, mycket snäll, ska’ jag
tala om något roligt för dig!»
»Så-å! Hvad då ?» undrade Eugen småleende.
»Jo,» fortfor hon på samma hemlighetsfulla
sätt, »men då måste du vara mycket snäll...
aldrig bli ond på din lilla (hustru... aldrig säga
hårda och ovänliga ord... Du skall snart bli
en liten snäll och rar pappa!...»
Hon blickade upp, höll honom omsluten med
bägge sina armar och såg på honom med /ett
triumferande, strålande leende.
Men Eugen blef alldeles blek. Han tog det
så djupt, så allvarligt, att han knappast kunde
tala för sinnesrörelse, endast gång på gång
trycka Dora intill sitt hjärta.
»Är det möjligt,» hviskade han slutligen med
osäker röst.
»Visst är det möjligt!» utbrast hon skrattande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
