Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 160 —
Hon fann Lisbeth i ett tillstånd af
oroväckande vild glädje. Ögonen lyste som svarta
juveler, och rodnaden på hennes ansikte kom och
gick, flög af och an som röda skyar, jagade af
vinden. Hon kunde ej sitta eller stå stilla, hon
sprang af och an, hoppade, gestikulerade, under
det hon för Dora berättade hur allt gått till,
hur de stått, när han friat, hvad han sagt, hur
han tagit hennes hand, hvad han haft på sig
o. s. v. i oändlighet.
»Tänk dig, Truda Vide,» och hon ruskade
och nöp Dora, utan att ge akt på hennes
skrattande jämmerrop, »tänk du, att jag —• jag,
stackars flicka, skulle bli så lycklig. Jag som trodde,
att jag med min långa näsa skulle få sitta vid
ett horn af lifvets bord och tugga på en svart
brödkant, och så får jag i stället stiga upp i
högsätet och får de allra härligaste rätter. Stackars,
stackars alla människor, som inte får det! Jag
får älska... älska... jag får ett litet hem att
pyssla om... o, hvad jag skall hålla det fint...
hvarenda pyts ska’ jag skura... ingen jungfru ska’
vi ha... jag ska’ laga maten och städa åt
honom... honom. Och så små ’barnabitar’ att
älska... älska. Tror du det finns en lyckligare
varelse än jag?»
Nej, det trodde Dora icke.
Och i öfvermåttet af sin lycka började
Lisbeth utföra en af sina fantastiska solodanser. Hon
flög omkring, sprittande liffull, som om hon
dansat sagan om lifvets vårjubel — så blefvo rörel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
