Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 169 —
te han för tillfället om att ha en yttre, giltig
anledning att få vara dyster.
Dora försökte ömt och kärleksfullt att trösta
honom, och hon kunde ej förstå hvarför han
så likgiltigt tog emot hennes smekningar. I dessa
stunder ;af hög sorgstämning vid faderns kista
och efter begrafningen, då hon såg Eugen stå där
blek med tårar i ögonen, glömde hon alldeles
bort konflikterna emellan dem och kände
ingenting annat än kärlekens deltagande.
»Du ska’, inte sörja så, min älskade, du ska’
inte sörja som de, som inte ha något hopp,»
hviskade hon barnsligt blygt och strök Eugens
hand.
Men hon fick ingen handtryckning tillbaka,
och den blick, som mötte hennes, var likgiltig,
nästan kall.
»Då en älskad och vördad far dör, är den
naturligaste känslan en djup och varaktig sorg,»
svarade han högtidligt.
Och Dora drog sig sårad ifrån honom,
grubblande öfver hur förändrad Eugen blifvit.
Det blef inom familjen långa öfverläggningar
om hvar och hur julen i år skulle firas.
Farmor upprepade visserligen ständigt, att hon ej
alls ville fira den, till stor förskräckelse för
ungdomen, som i denna försäkran såg något attentat
mot julklapparna, men slutligen bestämdes det
att gamle fru Blum skulle tillbringa julafton hos
Bergenstiernas, och Eugens vara hemma hos sig.
Dora ville då bjuda sina föräldrar och syskon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
