Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 186 —
och sorgsna miner, då Eugen och Dora kommo
på tal, gåfvo bekräftelse åt det skvaller, som var
i omlopp om dem.
Doras tilltagande böjelse för »utelif» oroade
isynnerhet fru Blum. Hon varnade sin
svärdotter, visade alla de följder, som uppstå af att
kvinnan försummar sitt hem, framhöll sig själf som
exempel o. s. v.
»Men jag försäkrar mamma,» svarade Dora
och spärrade oskyldigt upp sina blå ögon, »jag
är ej mycket borta, det är ^tt misstag, jag vet
intet roligare än att vara med mina små.»
Fru Blum suckade.
»Och hurudan är fröken Julia, den unga
flicka, som du lämnar dina barn åt?»
»Åh, alldeles .utmärkt.»
Och Dora beskref entusiastiskt den unga
flickan; de hade ju haft henne i tre år — hon
älskade barnen som sina egna — Dora kunde ej
lämna idem åt någon pålitligare person, när hon
någon gång måste lämna dem.
Fru Blum suckade ånyo, men sade ingenting
mera.
»Jag förstår ej hvarifrån mamma får att jag
icke sköter mina barn,» sade Dora åt Eugen, »hon
höll i går en riktig moralpredikan för mig. Jag
som är så kär i mina små älsklingar! Det där
är något slags ’tvångsföreställning’ hos henne, som
du brukar säga...»
Eugen ryckte på axlarne och smålog tvunget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
