Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 202 —
toaletten, saknade hon genast: de blommor hon
alltid brukade få på sin namnsdag, och bittra
tårar af smärta stego henne i ögonen. Hur var
det möjligt? ... Ack, hur var det möjligt? ...
Älskade han henne ej mera — var det slut, förbi?...
Var poesien öfver deras kärlek borta, var det detta
han på ett så grymt språk vi He säga henne?...
Tyst och nedstämd kom hon ut till
frukostbordet. Eugen gratulerade henne och väntade,
att hon skulle säga ett ord om de vackra rosorna.
Men då hon ingenting sade, endast mötte
honom med en trumpen min, blef han sårad och
drog sig kallt ’tillbaka. Där hän hade det gått,
att hon ej ens vårdade sig om att tacka för hans
blommor! Han blef så uppbragt öfver hennes
hjärtlöshet, hennes brist på belefvenhet, att han
ej ens gitte tala därom. »Hon är oefterrättlig
— omöjlig,» var den tanke, som genast fastnade
i hans hjärna.
Fram på förmiddagen kommo flere blommor
från blomsterhandeln, och då Dora vid
middagstiden kom hem, var hela salongsbordet öfverfullt
af buketter, och bland dem äfven Eugens. Dora
luktade på blommorna och läste tankspridt och
likgiltigt på korten som voro fästa därvid; för
henne var all glädje störd genom Eugens
kärlekslöshet. Och ändå kunde hon ingenting säga
honom därom; hon kunde gyckla med honom,
svara näsvist och trotsigt, men det var henne
omöjligt, att med en lugnt förebrående fråga
genombryta den stela, kalla atmosfären omkring ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
