Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 209 —
man är en ärbar hustru__ se, hur de hviska
med hvarandra... och hvilka blickar de ge henne ..
Han tyckte, att han skulle velat gå in i •vagnen,
slå till de bägge herrarne, draga Dora ut med
sig och säga henne, hur oblygt, hur opassande
hennes uppträdande var.
Plötsligt hejdade han sig, förskräckt öfver sina
egna tankar... Hvarthän hade det gått med
honom? Han tyckte att hans kärlek var död, han
var trött på det slarfviga, tanklösa barn han
bundit vid sig, han hade småningom undandragit
hen-lie nästan allt sitt förtroende, hela sitt inre lif
— och ändå kände han en nästan rasande
svartsjuka. Han blef rädd för sig själf. »Är jag
kanske, med all min plikttrohet och min sträfvan
att handla rätt och ädelt, är jag kanske när allt
kommer omkring, rätt och slätt en usling, en
stackare?. ..»
Nu stannade spårvagnen vid slussen, Dora
reste sig upp, han skyndade ut och lät Dora gå
förbi sig, bort till söder-spårvagnen, dit han
följde henne och liksom nyss ställde sig på bakre
plattformen.
Hvart i all världen tänkte hon bege sig?
Ända till slutet af spårvägen satt Dora kvar,
sedan gick hon till fots en lång väg, uppför de
södra backarne, alltjämt på afstånd följd af Eugen.
Slutligen försvann hon i ett litet tvåvånings
trähus, med gammaldags inkörsport och små
fyrkantiga fönster.
»Det måste vara någon fattig hon besöker,»
Math Roos, Maj. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
