Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211 —
honom, medan han vandrade genom gatorna, rädd
att komma till de upplysta platserna, där kanske
någon bekant skulle känna igen honom och hälsa
på honom.
Ja, det var nog så, förtroendet, glädjen,
kärleken — han tvekade att uttänka det sista ordet
— hade försvunnit, det var blott svartsjukan,
krafvet på äganderätt, som ännu var kvar i hela sin
lidelsefulla styrka. Men hur hade det gått därhän,
hur var det möjligt, han som satt idealet så högt,
han som ansett äktenskapet så heligt? Och nu
var hans lika banalt som alla andras. Hvems var
felet? Han grubblade däröfver hela vägen,
advocerade, höll långa rättegångar inom sig, men kom
ändå inte till någon klarhet.
Och då Dora såg, hur hans lynne blef allt
dystrare och retligare, hans sätt mot henne allt
kortare, tänkte hon: »ja, hans kärlek måste vara
slut. Det är väl så med mannen, när
berusningen är öfver, då är man bara en hushållerska,
som får hålla till godo med snäsor och gnat.
Det är slut allt det där fina och svärmiska, som
fanns emellan oss... Det är slut, det förstod
jag, då han ej mera gaf mig blommor på min
namnsdag. Han gjorde det nog med afsikt, han
ville på det sättet säga mig, att något emellan!
oss för alltid dött. Och inte heller märker han,
att jag verkligen försöker vara ordentlig och
punktlig; jag gör det mycket mera nu än i början
af vårt giftermål... men han bryr sig ej om det..
han bara hånar mig...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
