Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 241 —
stade sig oroligt af och an och suckade flere
gånger.
Då Eugen kom in till sig, var han alltför!
upprörd för att ens tänka på sömn. Han tog en
bok, men det var honom lika omöjligt att läsa
som att sofva, de senaste timmarnas tilldragelser
’drogo af och an förbi hans inre syn, växlande,
men alltid likadana, som bilderna i ett
kalejdoskop. Slutligen lade han bort boken, gick fram
till fönstret och öppnade det. Framför honom
låg trädgården i djupt dunkel, ett par nattfjärilar
fladdrade in i rummet och kommo med sina
vingar ljuslågan att flämta, resedasängarna sände upp
sin smekande doft, ett svagt, enformigt brus från
hafvet afbröts då och då af det klagande ljudet
från skogsdufvorna. Augustinattens stillhet lade
sig lugnande öfver hans upprörda sinne — hans
tankar gingo ej mera i denna plågsamma
hvirfvel-dans. Småningom samlade de sig kring en enda
föreställning: hur han på något sätt skulle
kunna hjälpa denna olyckliga unga kvinna. Utan
att närmare klargöra hvarför, kände han sig stå
i något slags skuld till henne, kanske ej nägan
personlig, kanske blott den stora, allmänna
lifs-skulden: den lyckliges, den privilegierades skuld
till lifvets styf barn. Styf barn? Ack ja, hon hade
nog haft rätt, hon var ett sådant!... Han
tänkte på sina små flickor, som han ville skydda från
till och med skuggan af det onda... om de, liksom
hon, kastats ut i lifvet, om de mötts af frestelser, om
de måst känna ensamheten, så som hon gjort...
Math Roos, Maj. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
