Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 280 —
Så kommo de genom kärlekens magnetism allt
närmare hvarandra, liksom deras sjelfviskhet
förut ständigt öppnat svalg emellan dem. Och
liksom de förut upphetsade och förstorade
hvarandras fel, så gjorde de nu tvärtom: sågo bort
från felen och spejade ifrigt efter de goda
föresatser och vänliga tankar, som likt blommor
spirade upp omkring dem.
Men när Dora började öfva ordning och
försökte att vara sann och uppriktig mot Eugen,
då först märkte hon hur svårt allt detta var för
henne. Det var för besynnerligt — Eugen
liknade ett urverk, om han bestämt att någonting*
skulle ske på en viss tid, eller om han lämnat
en uppgift, kunde man vara lika säker på att
allt var korrekt, som på att klockan slog tolf, då
visarne hunnit till denna siffra. Och hur måste
hon ej kämpa för att i någon mån likna honom!
Hon såg aldrig på klockan, hon glömde bort
tid och rum, sjöng, svärmade, grubblade öfver
all världens ting, medan klockan slog och tiden
gick sin obevekliga gång. Och hur svårt var det
henne icke att ej använda små knep, när hon
ville genomföra något, att inte komma med
halfva uppgifter, när hon ansåg detta förmånligt. Det
var därför Eugen brukade säga om henne, att
hon var osann och opålitlig. »Vi äro
egentligen som eld och vatten,» tänkte hon, »för honom
är det lika nödvändigt att lefva efter klockslag
och tumstock och att afsky alla, som inte äro
fullkomliga, som för vattnet att fräsa, då det kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
