Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 308 —
rade öfver läpparne, blicken slocknade, och lilla
Maj låg orörlig i Doras armar.
»Det är slut, Eugen,» hviskade Dora, »vår
lilla älskling är död!»
»Nej, — nej, — det är omöjligt, omöjligt...
hon var ju nyss så glad!» hviskade han
ångest-fullt. Men i detsamma tog han (upp sin klocka
och antecknade i minnet det Ögonblick pulsen
stannat.
»Maj — min lilla Maj!» utbrast han, föll på
knä vid bädden och smekte bedjande hennes
ansikte och händer. Men ingen svarade... Och
ingen ropade mera. Blott en skälfvande
snyftning störde dödens stora, högtidliga allvar.
»O, min älskade Eugen!» hviskade Dora, i
det hon kastade sig i hans famn och blandade;
sina tårar med hans, »vi ska’ en gång återse vår
förlorade älskling. Gud har blott tagit henne på
len tid... vi ska’ återfå henne efter döden... du
tror ju det... du tror ju på ett evigt" lif?»
Han tryckte henne intill sig men svarade ej.
»Inte sant, du tror,» upprepade Dora och
såg honom ångestfull in i ögonen.
»Jag vet inte, Dora. I denna stund tror jag
ingenting, känner ingenting annat än sorgens
bitterhet. Hon är borta ur min famn, ur mitt
hjärta, och lifvet tyckes mig en öken...»
»Ack, min vän, Gud är barmhärtig... han
skall lindra din sorg... Ty du tror ju på hans
kärlek, Eugen ?»
»Låt mig slippa teologiska spörsmål,» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
