Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säregen och oförklarlig art, så gäckande och obestämd,
att den ej kan förklaras med ord. Vi råkar alla ut
för något dylikt någon gång i vårt liv. Vi ser en
person för första gången, en person, om vars existens
vi ej har en aning, och dock säger vi oss själva då vi
möter honom: ”Den mannen tycker jag inte om”. Varför
tåler vi honom inte? Ja, vi kan inte förklara det,
vi vet blott, att det förhåller sig så. Vi har fått
antipati mot honom. Så var det också med mig och John
Claverhouse.
Vad rätt har en sådan man att vara lycklig? Och
inte desto mindre var han optimist. Han var alltid
vid strålande humör, skrattade alltid. Allt var i hans
ögon alltid som det skulle och borde vara. Måtte tusan
ta honom! Åh, vad det retade och plågade mig, att
han alltid var så tillfreds! Andra människor kunde
skratta, utan att det generade mig. Ja, jag kunde till
och med själv skratta — tills jag träffade John
Claverhouse.
Men hans skratt! Det retade mig och gjorde mig
rasande som intet annat under solen. Det förföljde
mig, grep mig och ville inte släppa mig. Det var ett
väldigt gargantuanskt skratt. Både i sömnen och när
jag var vaken förföljde det mig, rev och slet som en
fil på mina nerver. I gryningen kom det skallande
över ängarna och störde mina behagliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
