Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopardtämjarens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt kom han att tänka på något och hans
ansikte ljusnade, ty han var i grund och botten lika ivrig
att få berätta mig en historia som jag att få höra en.
— Jag förmodar, att ni hört talas om lejontämjaren,
som en annan man hatade? sade han.
Han teg och såg tankfullt på ett sjukt lejon i en
bur mittemot.
— Det har tandvärk, sade han förklarande. Nåväl,
lejontämjarens stora publiknummer bestod i att han
stack in huvudet i lejonets gap. Mannen, som hatade
honom, bevistade föreställningen i hopp om att en gång
få höra lejonet krasa till med tänderna. Han följde
menageriet över hela landet. Åren gick och han blev
gammal och lejonet blev gammalt. Så en vacker dag
hörde han sent omsider, då han satt på främsta
bänkraden, det ljud han väntat på. Lejonet krasade till med
tänderna, och det var lönlöst att sända efter läkare.
Leopardmannen kastade en flyktig blick på sina
naglar, en blick, som man skulle kunnat kalla kritisk,
om den inte varit så melankolisk.
— Det kan man kalla tålamod, fortsatte han, och
det är i min stil. Men annorlunda var det med en
kamrat, som jag hade. Han var en liten mager,
hopsjunken fransk svärdslukare och trollkonstnär. Han
kallade sig de Ville och hade en vacker hustru. Hon
arbetade i trapets och brukade hoppa ut högt uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
