Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldklyftan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prägel av livets frid, litet dåsig av sin sorglösa tillvaro
och alldeles ostörd av alla rykten om avlägsna strider.
Den brunröda kronhjorten med sin mångtaggiga
krona behärskades av ställets frid och dåsade till knäna
i vattnet i den svala, skuggiga gölen. Det fanns
tydligen inga flugor som generade den, och den stod
försjunken i djup„ njutande vila. Öronen klippte
emellanåt, när bäcken vaknade upp och började viska, men
den rörde sig dåsigt, då den var väl medveten om
att det blott var bäcken, som, efter att ha upptäckt att
den sovit, plötsligt blivit lite pratsam.
Men det kom ett ögonblick, då hjorten spänt och
ivrigt lyssnade med spetsade öron. Den vände på
huvudet och såg ned genom klyftan. Dess känsliga,
vibrerande näsborrar vädrade i luften. Blicken kunde
inte genomtränga det gröna draperiet, under vilket
bäcken risslande försvann, men öronen uppfångade
ljudet av en mänsklig röst. En enda gång hörde hjorten
klangen av metall mot sten. Den fnyste, då den
uppfattade ljudet, och tog ett språng ur gölen upp på
ängen. Klövarna sjönk ned i den mjuka mattan, den
spetsade åter öronen och vädrade på nytt. Så gick
den lugnt bort över den lilla ängen, stannade då och
då för att lyssna och försvann ur klyftan som en ande,
lättfotad och utan minsta ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
