Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är alltsammans. Så var det med mig oeh John
Claverhouse.
Vilken rättighet hade en sådan man att vara lycklig?
Men ändå var han optimist. Han var alltid munter
och skrattlysten. Allting var så all right för honom,
den satans karlen. Å, så det retade mig att han var
så glad! Om andra skrattade, gjorde det mig
ingenting. Jag brukade till och med skratta själv —
innan jag träffade John Claverhouse.
Men hans skratt! Det retade mig, gjorde mig
galen så som ingenting annat under solen kunde reta
mig eller göra mig galen. Det förföljde mig,
högg-tag i mig och ville inte släppa mig. Det var ett
väldigt Gargantuaskratt. Antingen jag vakade eller sov
var det alltid hos mig och skrapade och filade på mina
hjärtesträngar som ett ofantligt rivjärn. I
daggryningen kom det skallande tvärsöver ängarna för att
störa mina behagliga morgondrömmar. Under den
pinande middagshettan, då växterna slokade och
fåglarna flydde djupast in i skogarna och hela naturen
dåsade, svingade sig hans »ha ha ha» och »hi hi hi»
upp till himlen och utmanade solen. Och i den svarta
midnatten hördes från de ensliga vägarna, där han
färdades hem från staden, hans odrägliga gapskratt
och väckte mig ur min sömn så att jag vred mig och
borrade in naglarna i handloven.
Jag smög mig i hemlighet ut om natten och släppte
ut hans boskap i hans åkrar, och på morgonen hörde
jag hans skallande skratt, då han drev ut dem igen.
»Det är ingenting», sade han, »inte kan man klandra
de stackars oskäliga djuren för att de söka sig bättre
bete.»
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
