Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELISABETH BARRETT.
29
lar. Båda erkände tvärtom fullt, gladt och tacksamt
hvarje framgång; båda upptogo med jämnmod den
kritiska granskning, som var dem värdig, och båda
afvisade med stolt själfkänsla dumdristighetens eller
orättvisans domslut. »Okunnigheten anses ju hafva rätt att
bedöma konsten», säger Elisabeth Barrett med en af
sin brefstils snabba, humoristiska vändningar, »ehuru
det på alla högre områden — t. ex. whist och polka
— anses att man behöfver veta något innan man
uttalar sig!» Båda hade den sällsynta egenskapen, att
djupt uppröras öfver orättvisor äfven mot andra författare
än sig själfva, att varmt glädjas åt framgångar för
andra än sig själfva. Båda hade slutligen samma
ofördragsamhet mot författarömtålighetens jämmer öfver
bristande förståelse eller erkännande. »Aldrig,» skref
Elisabeth Barrett, »har jag kunnat fatta diktares klagan
öfver sitt hårda öde, ty för mig har hänryckningen att —
diktande — förlora mig själf och uttrycka mig själf varit
verklig lycka! En diktare bör i skapandets glädje hafva
nog för nuet och därtill har han ju vissheten att, om hans
verk äga lifskraft, erhålla framtidens uppskattning.»
Och ju mer hennes eget rykte nu gick ut öfver
vnrlden, dess mer insåg hon ryktbarhetens ringa värde
I or sig själf — liksom för andra kvinnor, hvilka som
hon nödgades att
.... sit alone
On winter nights by solitary fires
And hear the nations praising them far off.. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
