- Project Runeberg -  Människor /
72

(1899) [MARC] [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"72

MÄNNISKOR.

bättre och dyrbarare för mig än jag själf är, så yill jag
det icke, ty jag icke kan vilja din smärta, äfven om jag
tror att du sålunda kunde sparas den större, att jag
blefve en börda för hela ditt lif ... Jag kan, ej’klagande
men med djup öfvertygelse, bruka m:me Staëls ord:
»Jag har aldrig blifvit älskad så, som jag själf är i stånd
att älska». Förmågan att älska är min största förmåga

— jag visste det redan förut. Och ehuru hvarje kvinna
måste ha älskat dig — så tror jag dock att ingen kunde
gjort det som jag. För andra kvinnor kunde du blifvit
den högsta lyckan i deras öfriga lycka; för mig är du
hela lyckan . . . Från grufyans mörker ser man stjärnorna
praktfullast och de prof un dis amavi. .. Om du lämnade
mig nu — emedan du fann det bäst för dig — skulle
jag dock aldrig ångra att jag känt dig och älskat dig

— under intet förhållande kan jag för min del komma
att ångra något, endast för din . . . Jag älskar dig med
min naturs största djup, med hela mitt väsens-fullhet.
—-Hela världen är mig intet bredvid dig — och det, som
är sä dyrbart, är icke långt ifrån att vara förfärande! . ..
Det synes mig som kunde en man aldrig förr hafva
varit för en kvinna hvad du är för mig. Ty fullheten
kännes ju i förhållande till tomheten förut. Och jag
vet hvad som var bakom: den stora öknen med min
naturs möjligheter för lycka som ett svart gapande
tomrum, innan dessa silfverfloder fyllde det! Är det
underligt om jag tror mig drömma, när min skönaste
ungdomsdröm — gömd under långa, mörka år — med ens
står för mig som en verklighet ute i solen? . . . Ja, jag
vågade ej ens drömma om att, ifall den man kom, som
jag kunde älska, också han skulle kunna älska mig!
Jag har sett hur litet det är, som människor kalla kärlek

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:25:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/manniskor/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free