Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT BROWNING.
1(33
som hans harmoniska lif erhöll sitt slut i en död, lika
mycket som hans hustrus i öfverensstämmelse med bådas
känsla af döden som »en nästan omärklig händelse».
Browning sade ofta alt han ej trodde på döden och
bad de sina aldrig kalla honom »död» — detta de
kortsyntas »kyrkogårdsord för växt»!
Liksom fadern förblef Browning vid god hälsa
intill det sista och det var endast genom försvagandet af
hans — aldrig starka — hjärtverksamhet, han upphörde
att lefva. En af denna anledning orsakad trötthet hade
den 12 december 1889 förmått honom att förblifva liggande
i ett stort rum, där han från sin bädd såg en af sonen
utförd takmålning, hvars motiv var hämtadt från en af
hans älskade Shelleys dikter. Han hade just talat med
de sina om sin sista bok och, vid meddelandet af ett
telegram från London om dess säkra framgång, yttrat
sitt sista, för honom så betecknande ord: How
gratifying! just när San Marcos klocka började slå tio.
Och innan det sista slaget ljöd hade han leende lätt
dragit sitt sista andedrag.
Först i Venedig och sedan i London blef hans
likfärd till Westminster Abbey ett storartadt uttryck af
landssorg. Öfver hans bår stego tonerna af jordens
skönaste dödspsalm, He giveth His beloved sleep,
den dikt, i hvilken Elisabeth Barrett uttryckt sitt trötta
hjärtas längtan efter ro, innaii ännu Robert Browning
lärt henne att lifvet kunde vara skönare än döden.
Dot var icke i Westminster Abbey Bobert Browning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
