Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE I ITALIEN.
277
senare hvilket för honom, som för Ehrensvärd, gör dem
fullkomliga. Goethe vill »se en stor afsikt i allt» och
han hatar det tillfälliga — ein nichts um- nichts —
i arkitekturen som annorstädes. »Det meningslösa är
dödfödt», säger han, »ty det, som icke har en sann
inre existens, har heller intet lif, kan ej vara stort och
ej bli stort.»
Det är emedan Homers liknelser och skildringår
äro så outsägligt »naturliga oeh, innerliga», som de
öfverträffa allt annat. »När Homer framställer
existensen själf, framställa vi effekten», säger Goethe och
härleder därur allt det öfverdrifna och oäkta i de
nyares konst. Antiken ägde just denna nyss nämnda
sichere Gegenwart, denna hvila i styrkan af sitt
eget innehåll, som Goethe framför allt älskade hos en
människa eller en sjöstjärna, en monumental byggnad
eller en skogshydda, medan han afskydde allt och alla,
som saknade verklig existens; det vill säga ej ägde
något befryndadt med naturens, på verkligheter riktade,
skaparkraft.
Det är i Neapel söderns natur i dess fulla
hänryckning går upp för honom. Här förstod han »huru
människan någonsin kunnat få den tanken att bruka jorden»,
och hans ögon tåras af sympati när en pojke utbrister
först i sång, så i glädjetjut, så i gråt, vid åsynen af
Neapels omgifning och slutligen ursäktar sig sålunda:
»Förlåt mig, men detta är mitt fädernesland!» Goethe
får nu äfven i dess fulla härlighet se hafvet och inser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
