Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och frid åt vår »skuggiga jord»,
vän-tades slutligen under långa styckens
förlopp nästan alldeles förgäfves.
beet-hovens eljest så ädla instrumentation
blef äfven konstig och ej sällan
öfver-•lastad. Och i de saknade skönheternas
ställe trådde barocka infall.
I nionde sinfoniens final t. ex.
införes melodien till odet: »an die Freude»
af kontrabasama solo, d. v. s. i de
djupaste och mest oländiga ljud, hvilka
stodo tonsättaren till buds. Motivet,
redan i sig sjelft ingalunda särdeles
skönt, fömimmes en lång tid bortåt
just i den ton-region, som, anlitad till
melodi, jemförelsevis åstadkommer den
allraminsta »glädje». Ty solo-spelande
kontrabasar äro alltid ett slags dansande
björnar. På nämnda ytterlighet följer
emellertid snart en annan. Sångkörens
sopraner tvingas nemligen nu att sjunga
så höga, och tillika så ihärdigt
ut-hållna, toner, att denna del af verket
redan af fysiska skäl omöjligen kan
utföras vackert Det är bekant, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
