Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
frånvaro pålade honom som en tung förpliktelse
att även uppfylla hennes skyldigheter. Engång, då
vi kuskade på landsvägen, upptäckte han att jag
hade sorgkanter på naglarna. A det var förfärligt!
sa han. Det måste vi genast klara. Han lät vagnen
stanna, tog upp sin pennkniv, repade eld på en
sticka och desinficerade bladet. Så grep han
försiktigt min hand. Jag var ganska ängslig,
huvudsakligast därför att jag såg, att han var mycket
ängslig. Han grep sig an med tummen och stack
mig genast rätt försvarligt. Jag ryckte till. Han
spände ögonen i mig. Gör det ont? Nej då, sa
jag. Han fortsatte allt under det han mumlade:
Jaha. Nu kunde mamma gärna vara här; men
du ska få se, att vi reder oss. Jag ryckte till på
nytt. Då blev han en smula ond. Love, sade han,
om det gör det allra minsta ont, ska du säga
ifrån. Genast! Jadå, sa jag. Han fortsatte och det
gjorde gräsligt ont, men jag blundade och bet
ihop tänderna. Plötsligt gav han till ett stönande
och släppte min hand. Mina fingrar blödde! Nu
ville han fara med mig till närmaste läkare, men
mina böner och kuskens bedyrande, att hästarna
inte skulle orka så långt, avstyrde. Far svettades
så att han måste byta tröja och skjorta mittpå
landsvägen. Det här gör jag aldrig om! sa han.
Nej inte för sju tunnor guld!
En höstdag frågade far, om jag ville följa honom
till Rogershus. Jag hade nyss börjat storskolan
och lov utan giltig orsak var då för tiden
någonting oerhört. Min ordningsälskande far tyckte inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
