Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Gå din väg, krummelur! Och kom inte inför
mina ögon!
Tack, sa pojken, tog upp sin käpp och gick,
täljande och lugn som han kommit. Far och baron
återvände arm i arm till trappan. Just då de skulle
stiga upp, small ett skott. Nu blev far riktigt
förargad och började banna baronen, som låtit
skjuta den stackars hunden.
Nej, nu går det för långt! skrek baronen. Var
det jag?
Det gör detsamma, avbröt far häftigt. Det är
lika dumt för det. Man tar inte livet av en
hundkrake så där utan vidare. Jag måste säga att jag
finner det tölpaktigt —
Nu var det jag, som började bli het om öronen.
Jag visste, att om far ångrade sig riktigt, så skulle
det gå ut över mig. Jag var ju det egentliga
upphovet till alltsammans. Dessutom var far mycket
förtjust i djur och han skulle aldrig förlåta sig,
att han låtit döda hunden. När far inte förlät sig
själv blev det värst för hans omgivning. Men
baronen brast åter i skratt, han lade armen kring
fars skuldror och viskade hemlighetsfullt:
Hav tröst! Du ska inte inbilla dig att vare
sig du eller jag skulle kunna förmå Wickberg att
skjuta hunden Wolf. Eller överhuvudtaget göra
något, som inte faller honom på läppen. Hundra
mot ett att hunden lever.
Du måtte ha trevliga tjänare, anmärkte min far.
Baronen suckade. I detsamma sågo vi Wickberg
komma från stallbacken; han gick fram till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
