Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
och gestikulera efter behov. När jag blev
upprörd kunde jag ställa mig bakom henne och
oförmärkt vidröra hennes dräkt eller stolen, på
vilken hon satt. Det lugnade. Däremot kunde
jag inte anförtro henne, vad det egentligen var
som upprörde mig. Och hon var strängeligen
tillsagd att aldrig fråga. Hemligheten var, att jag
själv icke så noga visste, varför jag blev upprörd.
Det hade sällan något med leken eller med stundens
tankar att skaffa. Utan plötsligt tänkte jag: Nu
är olyckan här! Nu är. det slut! Nu falla de över
mig allasammans! Det hände också att jag förnam
en röst ropa dylikt: Det är slut! De komma bakom
dig! De falla över dig! Spring! Spring!
Och jag sprang till mor.
Engång, då jag stod och höll i stolen kom far
in. Han sa:
Varför står du och håller i stolen?
För ingenting särskilt.
Låt bli att stå så där! Det ser så dumt ut. Du
är ju stora pojken och ska inte jämt hänga mamma
i kjolarna.
Han tyckte inte om att se mig och mor
tillsammans; antagligen trodde han, att jag beklagade
mig och fick medhåll. Smekte jag mor, skickade
han mig ut ur rummet; smekte mor mig, gick
han själv sin väg. En dag fann han mig sittande
vid mors fötter. Han ryckte upp mig och förbjöd
mig strängeligen att sitta eller ligga på golvet.
Senare på kvällen lyckades jag oförmärkt krypa under
bordet, vid vilket far och mor sutto. Där låg jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
