Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
sade tillbaka en smula teatraliskt. Medardus var
inte hemma. Vilket vi visste på förhand. Hon
bjöd oss artigt var sin stol och bad oss vänta.
Eftersom det inte fanns flera stolar kröp hon
upp i sängen och satt där med den lilla hakari
inkilad mellan knäna. Hon såg på oss med
allvarliga ögon och under ögonen hade hon blå ringar
efter sjukdomen. Hennes hy var vackert skär;
kinderna föreföllo att vara genomskinliga som
ela-baster. Hon såg mycket fattig ut och mycket
sorgsen och jag kände mig mycket rörd. Ända till
dess att hon plötsligt brast i skratt och frågade,
varför vi sutto där och sågo dumma ut. Då rätade
jag på mig och frågade kyligt, om frökens roll
var svår. Hon svarade allvarligt:
Svår är den inte, men den är obehaglig.
Jag har hört, att fröken ska dö, sa jag. D’et är
väl svårt?
Pyttsan! fnös hon. Att dö är det lättaste som
finns. Och man kan göra det så vackert! Men
jag ska ju ligga i en säng. Och rätt vad det är
ska jag stiga upp. Och då måste jag ju vara i
bara särken. Och det kan väl herrarna tänka sig
att det är obehagligt. Att gå omkring med bara ben!
Jag sa:
Fröken kan ha ett långt linne, som räcker ända
till fötterna.
Hon rynkade pannan och putade missnöjd med
munnen.
Fru Tiliander säger detsamma. Men det kan inte
falla mig in. Man ska väl vara realistisk på scenen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
