- Project Runeberg -  Minnen från Havet och Kriget /
57

(1872) Author: Johan Alexander Edgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

57

vestliga vindarne, som blåsa mot polen äro väl mättade med
vatten. Då detta vatten föres in öfver kontinentens kalla
glacierer, öfvergår det hastigt till snö eller hagel och frigör
sålunda sitt bundna värme, hvilket i icke ringa mån höjer
temperaturen. Sålunda äro dessa ofruktbara trakter en del
af den mekanism, som gifver jorden grönska och lif; och vi
kunde lika litet vara de isiga polarregionerna förutan, som
vi kunde vara utan vindar och regn. Här spåra vi då åter
i herrliga drag den Allvises plan; och sedan vetenskapen
upplyst oss, kunna vi inse sanningen af hvad Bibeln utan tvekan
uttalar långt, långt förr än vetenskapen hade utrönt det: att
Gud bestämde sin lag öfver hafvet och lade vishet i
molnlagren och gaf luftfenoinenet förstånd (Job 38: 36, se noten.
Melins öfversättning).

Vi voro nu inne på ett annat haf. Stilla oceanen
utbredde sin vidsträckta yta framför oss, och för några
månader skulle vi plöja dess vågor. Men den första erfarenhet
jag fick af Stilla hafvet gaf åtminstone ingen förklaring öfver
namnets uppkomst. Vi påträffade här en af de förfärligaste
stormar jag någonsin bevittnat. Efter det vi ett par dagar
drifvit för vanlig hård storm stillnade vinden något, ehuru
sjön var högst orolig. Kaptenen började att sätta segel.
Men en dag — den förglömmes ej så lätt — då den vakt,
på hvilken jag var, hade gått in, bröt stormen lös igen i ett
ögonblick. Som en åskknall dundrade det genom rymden.
Skeppet’ kastades öfver på ena sidan. Vi skyndade ut, men
fingo, för att taga oss upp till lovartssidan, krypa utefter
däcket. Här höllo vi oss fast en stund, tills skeppet åter
började resa sig. Den starka klyfvarbomraen hade under tiden
sprungit af, och vi skyndade att kapa den loss från det
vidhängande tacklaget. Flera segel blåste i små bitar, som
flögo för vinden. Storrån och stormärsrån hade båda blifvit
bräckta och vi arbetade med lifsfara för att beslå seglen.
Då vi försökte att taga in bottenref i stormärsseglet ville
fartyget ej styra väl. An körde det i väg åt ena sidan, än
åt den andra. Då vi märkte, att det skulle komma upp för
långt emot den rasande orkanen, grepo vi oss alla så fast

4*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:04:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnenhok/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free