| 28 |
Blott en liten del af vägen kunde vi begagna oss af bantåg, ty järnvägarna voro förstörda i de trakter, som ockuperats af fransmännen, och på grund af den allmänna oredan och nederlagen brydde man sig föga om att reparera dem. Detta försvårade truppernas rörelser, men allt tycktes då hopa sig för att störta Frankrike i olycka.
Departementet Haute-Saône, där La Rochenoire opererade på egen hand, var besatt af tyskarna, och därför måste vi åter bana oss väg genom skogarna, företrädesvis om nätterna. Dagarna tillbragte vi sofvande i humle- och vingårdar eller ock höllo vi utkik och öfverlade om, huru vi skulle kunna närma oss La Rochenoire.
Ett par dagar innan vi kommo till honom, anlände vi till en by vid namn La Mare. Den låg inte på vår väg, men Selim försäkrade, att han där måste träffa en
| 29 |
Vi nalkades byn mycket försiktigt, ty det var ej osannolikt, att det fanns preussiska eller bayerska patruller där. Det var redan mörkt, solen hade gått ned, och i väster glänste blott några strömoln i aftonrodnadens färgskiftningar. Fönstren i husen började också här och där lysas upp. Till det yttre var allt lugnt. Vi kröpo omkring som ormar i humlegårdarna, men hundarna fingo ändå väderkorn på oss och visade tänderna. Med ens fingo vi se de mörka skuggorna af några människoskepnader, som stodo vid planket och förde ett halfhögt samspråk.
Vi gömde oss bland humlestånden. Rösterna tystnade visserligen, men en af de svarta figurerna lutade sig fram öfver planket och såg forskande in i snåren. Därpå hördes åter ett samtal på franska.
— Hvad tittar ni efter, fader Grousbert?
— Hundarna morra, och där borta rör sig något.
— Det är ingenting. Månen går upp nu, och då bli hundarna vanligen oroliga.
En annan röst tillade:
— Men kanske det är de dödas andar. Det påstås, att hundarna känna lukten af människosjälar.
— I Faderns, Sonens och den helige Andes namn!
Så uppfångade våra öron några djupa suckar.
— Det är bestämdt patruller, hviskade Mirza åt mig.
På vägen begynte samtalet igen, men det var nu ännu saktare och mer hemlighetsfullt.
— Vargarna stryka också omkring. Kriget ökar vargarnas antal jämte allt annat ondt.
— Hvilken blodröd solnedgång det var i kväll! Man slåss bestämdt någonstädes nu igen.
— Borgmästaren sade, att preussarna äro i antågande.
— Måtte den helige Hubert bevara oss för dem!
Selim sprang nu upp från sitt gömställe och ropade:
— Hallå, godt folk! Känner ni vägen till herr Grange?
— Ja-a — svarade några röster, darrande af skrämsel. — Men hvad är ni för ena?
| 30 |
— Till och med i dag ha vi varit soldater, men i morgon bli vi, hvad Gud täckes. Visa oss vägen och fråga inte mer!
En af bönderna inföll: — Jag skall följa med er.
Vi gingo på den breda byallén. Det var så mörkt där, att vi inte kunde se hvarandra. Efter ett par hundra stegs vandring veko vi plötsligt af åt höger. För våra ögon skymtade där borta en liten kyrka, omgifven af en hvit, låg mur, och framför den syntes en tät träddunge, genom hvars grenar några upplysta fönster glänste fram. Bonden sade:
— Det där är Sankt Huberts kyrka, och här bor La Grange.
Vi letade oss fram genom en park, som var så öfvervuxen, att trädgrenarna skuggade både allén och gångstigarna. Parken föreföll att vara alldeles ödslig. I midten stod ett vackert hus i schweizerstil, men det var så betäckt med vildvin eller andra klängväxter, att de upplysta fönsterna sågo ut som ett par ögon tittande fram bakom en mask.
Dörren till förstugan stod öppen, ooh vi gingo därför in utan att träffa eller tilltala någon. Det fanns intet ljus i förstugan, men månen sken in genom rutorna och lyste så klart, att vi kunde urskilja allt. Midt i rummet stod ett bord, vid väggarna skåp och på dem buketter med vissnade blommor.
Marx bultade med bössan i golfvet. Steg hördes, dörren till det angränsande rummet öppnades, och en kvinna — förmodligen pigan — visade sig på tröskeln, men försvann genast, som om hon blifvit skrämd. Marx bultade nu ännu hårdare.
Efter en liten stund visade sig samma varelse med en lampa i handen ooh bakom henne en gubbe med mjölkhvitt skägg. Han närmade sig, skuggade ögonen med handen och frågade med långsam och klar, något höjd stämma:
— Hvarför gör ni sådant väsen, mina vänner?
Därpå satte han handen för örat och tillade:
— Hva' sa'?
Fast vi hade varit så bullersamma, tycktes den stendöfve gubben ej ha hört något tydligt.
| 31 |
— Kommer ni inte ihåg mig ? — skrek Mirza i hans öra.
Gubbben såg på honom, funderade en stund ooh sade slutligen:
— Ah, är det ni, herr grefve?
Därpå mumlade han för sig själf, men ändå hörbart:
— Hvad har han att göra i dessa trakter?
— Jag tänker träda in i armén — sade Mirza.
— Hjärtligt välkomna!
Selim presenterade mig och Marx, och gubben bad oss stiga in, men vi måste först kläda om oss, ty vi sågo ut som landstrykare. Pigan anvisade oss ett särskildt rum.
Under det vi gjorde toalett, sade Mirza:
— Han har åldrats som en räf och har blifvit fjollig som ett barn.
— Hvad har du för otaldt med honom? Han har ju inte ens reda på sig själf längre.
— Du ska få veta alltsammans i natt.
Därpå gingo vi in i våningen igen. Gubben väntade oss vid ett dukadt bord, och kort därpå inträdde en ung, vacker dam med hög, smärt figur och svart hår. La Grange presenterade henne såsom sin brorsdotter.
Jag gjorde en stum, tämligen stel bugning, men plötsligt märkte jag något, som öfverraskade mig i hög grad. Då fröken La Grange fick se Mirza, bleknade hon som ett lärft, och han såg icke mindre upprörd ut.
— Nu förstår jag anledningen; hvarför han kom hit, tänkte jag för mig själf.
Vi satte oss till bords och åto under tystnad. Under dessa krigiska tider spillde man ej ord i onödan, och samtalen fördes med dämpad röst, som om man varit tveksam och orolig.
Det var tydligen något hemligt förhållande mellan Selim och fröken La Grange. Hon undvek hans blick, men när han ej såg på henne, betraktade hon honom på ett underligt sätt. Han försökte fåfängt att få ett samtal i gång. Tystnaden blef allt pinsammare, och först vid slutet af kvällsvarden tittade gubben upp och började prata för sig själf:
| 32 |
— Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, det är alltså torsdag.
Efter måltiden tog Mirza honom under armen och gick in i ett annat rum för att tala ostördt med honom. Det föreföll, som om han bedt om vägvisare, men slutet af deras samspråk kunde jag ej uppfatta, emedan jag tagit plats bredvid fröken La Grange och sökte underhålla henne.
Under andra förhållanden skulle detta ha gått med lätthet. Den unga fröken såg så söt och sympatisk ut med sina svarta, själfulla ögon och sina fina händer med de afsmalnande fingerspetsarna, hvarmed hon behagfullt glättade sitt hår då och då. Men nu gick konversationen trögt. Jag var genomtrött och fröken La Grange tankspridd.
Jag frågade henne emellertid, om hon hade känt Mirza länge.
Hon blef nu lifligare, men i stället för att svara började hon i sin ordning fråga mig, hvarför vi hade kommit just till dessa trakter. Jag svarade, att det för min personliga del var likgiltigt, hvar jag slogs, men att Mirza envist hållit på detta departement. Hennes nyfikenhet och brinnande otålighet tycktes växa, och jag skulle nog ha utforskat orsaken, om jag inte varit öfverväldigad af trötthet. Marx snarkade redan på en soffa, och jag tänkte mer på sömn än på alla fröknar i världen.
Emellertid återkommo Mirza och gubben från det andra rummet. Gubben satte sig nu hos mig, lade händerna på mina knän och begynte prata något osammanhängande, under det han gjorde allehanda stora börder, som skulle illustrera hans sammelsurium. Under tiden gick Mirza fram till fröken La Grange. Jag hörde, att de utbytte några snabba ord, och Mirza tycktes enträget bedja om något. Jag hörde blott hans ord: jag skall förklara allt. Men i detsamma gjorde gubben en häftig rörelse framåt och sade:
— Ni ska få sofva i ett annat hus. Ni går ut genom bakporten genom humlegården, åt skogen till.
Därpå satte han handen till örat och frågade:
— Hva' sa'?
| 33 |
Slutligen gingo vi till sängs. Det andra huset låg längst inne i parken. Tydligen var det icke bebodt, ty då vi gingo in, slog emot mig en unken lukt af humle och instängd luft. Men ett rum var iordningställdt, ty på golfvet lågo tre madrasser med kuddar och lakan. En så bekväm bädd hade jag ej sett på länge, och därför kastade jag mig rak lång ned utan att ens bry mig om att kläda af mig. Selim och Marx lade sig också med kläderna på, och alla hade vi bössorna till hands.
— Hör på — sade Mirza — nu är ögonblicket inne att yppa allt för dig.
Men det var det enda som jag borde af hans bikt, ty jag föll genast i sömn och sof som en stock, som om jag ej hade varit utsöfd på flera år.
Plötsligt vaknade jag dock upp.
I början kunde jag ej erinra mig, hvar jag var, men småningom klarnade mina tankar, då jag genom fönstret såg ett svagt rosenfärgadt skimmer. Det var dock icke morgonrodnaden, utan reflexen från någon aflägsen eldsvåda.
— Det brinner, tänkte jag, men brydde mig ej om att stiga upp från den varma bädden. Sannolikt slåss man där borta.
Så förhöll det sig ock, ty inom kort hörde jag aflägsna knallar af skott.
Skotten ljödo dämpadt och svagt, men snabbt och regelbundet, och under pauserna förnummos Marx' snarkningar.
Efter en stund föreföll det mig, som om skjutandet närmade sig och som om det hade skakat i fönsterrutorna med klirrande ljud. Jag ville ändå icke stiga upp ännu men beslöt för säkerhets skull att väcka Mirza.
— Selim! — ropade jag.
Intet svar.
— Selim! — upprepade jag med högre stämma.
Som svar hördes endast en snarkning af Marx.
Eldskenet blef nu klarare, och vid dess röda återglans tittade jag på Selims bädd: den var tom.
I förmodan att han gått ut för att lyssna till kanonaden, tog jag min bössa och gick ut i parken.
Månen lyste klart. Dess strålar, som blandade sig
| 34 |
Allt verkade på mig så hemlighetsfullt och högtidligt: å ena sidan den sofvande parkens melankoli och frid; å andra sidan blodiga eldslågor, en drabbning därborta med tumult och gny, snarlikt hafvets brus.
Allt ifrån afresan från Paris var jag så van att vara på min vakt, att jag äfven nu ofrivilligt smög mig fram, som om jag närmat mig en preussisk förpost.
Plötsligt fick jag se Mirza och stannade af bestörtning.
På en bänk, i skuggan af några buskar, satt fröken La Grange, och framför henne låg Mirza på knä och öfverhöljde hennes hand med kyssar.
Gruppen syntes i bjärt belysning af både månsken och lågor.
— Du min enda! min enda! — hviskade Mirja lidelsefullt.
— Förlåter du mig? — tillade han efter ett uppehåll.
Ljudet af hans ord och af kyssar kväfdes af de allt närmare kommande skotten. Parken färgades allt rödare, och månskenet blef allt blekare, men de båda älskande tycktes hvarken höra eller se något.
I förmodan att drabbningen redan kunde gälla La Mare och att faran därför kräfde, att jag varskodde honom, trängde jag mig fram genom snåren ooh började sakta hvissla en mellan oss aftalad signal på en gammal melodi till visan: "Barn, församlens!"
Det prasslade i löfven, och Mirsa visade sig med glänsande ögon och blossande kinder.
— Hvad står på? — frågade han, darrande af rörelse.
— Man slåss.
— Det år långt borta. Missbruka inte signalen, ty det narrar mig bara. Signalen betyder, att det är fara i den omedelbara närheten.
— Har jag kanske kommit och stört dig?
| 35 |
Mirza spratt plötsligt till.
— Har du sett alltsammans?
— Ja.
Han lade handen på min axel och sade efter en liten paus:
— Godt. Låt oss vända tillbaka till sofrummet, så skall jag tala om allt för dig. Du kan ändå inte somna om nu.
Vi gingo tillbaka. Jag lade mig på madrassen; Mirza satte sig på sin bädd och begynte:
— Du tyckte kanske, att det var egoistiskt af mig att locka dig hit, men jag trodde, att det var dig likgiltigt, hvar du skulle slåss. För resten har alltid hittills allt lyckats för mig, men inte för dig, och därför inbillade jag mig, att jag skulle fästa dig vid min lycka genom att knyta ditt öde vid mitt. Men detta kan ändras. Jag har företagit mig en ganska farlig sak och vill yppa allt för dig. Om du vill, kan du ännu draga dig ur spelet. Det är inte för sent. Säg mig blott först, om du i alla händelser skulle ha dragit ut i kriget!
— Ja.
— Godt. Alltså har jag inte lockat dig därtill.
— Nej, det har du inte.
— Så hör då! Redan före krigets utbrott blef jag i Paris bekant med Lydia La Grange och förälskade mig i henne. Hon besvarade ock min böjelse, men sedan blef det brytning, och detta rådde La Rochenoire för.
— La Rochenoire?
— Ja, just han. De närmare detaljerna hinner jag nu inte tala om. La Rochenoire blef också kär i henne, men som han var illa tåld, hade dåligt rykte om sig och var utfattig, trots sitt klingande namn, slog jag honom lätt ur brädet. Han utmanade mig då på duell, och vi valde revolver. Tre gånger siktade jag på hans hufvud, men tre gånger skonade jäg hans lif. Han kunde alls inte skjuta. Jag hade kunnat döda honom och var dum som inte gjorde det, ty han traktade jämt efter att hämnas.
— Som du vet, har jag alltid haft lätt att bli kär, och stundom hände det att jag knöt en ny förbindelse utan att bryta med en gammal. Så gick det ock nu. Året innan jag blifvit bekant med Lydia hade jag i
| 36 |
— Denne, som aldrig kunde förlåta och ej ryggade tillbaka för något, begagnade sig nu af första tillfälle att framkalla en brytning mellan mig och Lydia och på samma gång hämnas på mig för sitt nederlag. Då fick jag ett bref från fru Marillac, som bad mig om ett möte, vore det ock det allra sista. Jag gaf ett afböjande svar, men så kom ett nytt bref från henne: "Du vet, att min man kommit hem och du är rädd för honom". Det var nog för mig, och jag infann mig till mötet. Det var en fälla, ty La Rochenoire skulle föra Lydia dit öch på bar gärning visa henne min otrohet. Men detta var icke nog för honom. Den uslingen tvekade i sin hämndlust inte ens att offra sin medbrottsling, ty han yppade det hemliga mötet icke blott för Lydia, utan ock för herr Marillac. Han hoppades nämligen, att Marillac skulle utmana mig på duell och döda mig, ty han var den berömdaste fäktaren i Frankrike, som ingen vågade möta i envig. Katastrofen inträffade. Du torde ha hört glunkas därom, ty hela Paris talade ej om något annat. Jag hade ej tänkt taga hans lif, men när jag såg en bloddroppe sippra fram, vaknade mordlusten i min olyckliga natur,
| 37 |
Mirza skakade i hela kroppen. Hans ansikte var blekt, hans ögon inflammerade. I hans uppsyn afspeglade sig sorg, men på samma gång ett doft, ondskefullt trots.
Han dolde ansiktet i händerna och teg. Under pausen hördes skotten från drabbningen, som tycktes närma sig mer och mer.
— Berätta vidare, ty snart ha vi inte tid mer — sade jag.
— Hvad som sedan följde, kan du lätt förstå. Lydia visade mig på dörren, men först nu började jag älska henne på allvar. Jag skulle också velat ta en gruflig hämnd på La Rochenoire, men visste då inte säkert, hvilken roll han hade spelt i denna historia. För öfrigt fick han kort efter katastrofen order att bege sig till Marseille, ty han tjänade såsom löjtnant i marinen den tiden. Före afresan friade han till Lydia, som i ett anfall af förtviflan gaf honom sitt jaord. Jag började föra ett vildt lefnadssätt och gjorde af med mycket pengar. Jag var då ordförande i Jockey-klubben, och man höll mig för en hjälte, men själf tyckte jag mig vara en usling och led förfärligt. Min kärlek till Lydia stegrades ytterligare, och detta gjorde mig ännu olyckligare.
— Hur fick du nu reda på La Rochenoire?
— Under mitt vilda lif träffade jag åter på fru Marillac. Hon var djupt sjunken, men jag försökte hjälpa henne upp ur eländet. Det var dock för sent, ty hon tynade bort af lungsot och dog. Kort före sin död bekände hon dock allt för mig, och jag svor nu att hämnas på La Rochenoire. Och så sant jag lefver, skulle jag ha gjort det för länge sedan, om ej kriget hade brutit ut i samma vefva.
— La Rochenoire, fortfor han, tycktes fiska i krigets grumligaste vatten, men jag bad både till de kristnes Gud och till min dumme Mohammed, att han måtte blifva vid lif för min räkning. Snart nog blef hans namn också beryktadt såsom en af de värsta fribytarna, och då tänkte jag för mig själf: Nu är tiden inne.
| 38 |
— Hvad ämnar du då göra?
Mirza slet med darrande händer upp fodret på sin soldatmössa och drog fram ett papper, som han räckte mig:
— Läs detta!
Vid det bleka skenet af den tilltagande branden sökte jag taga del af innehållet. Det föreföll mig som om jag sof och som allt, hvad jag såg, blott var en underbar dröm, som skulle försvinna med morgonbräckningen.
Detta papper, som jag höll i handen, innehöll intet mer eller mindre än att Selm Mirza blifvit utnämd till chef för La Rochenoires frivilliga armékår, att La Rochenoire skulle ställas inför krigsrätt och att det eventuella straffet genast skulle gå i verkställighet.
Under tystnad lemnade jag tillbaka papperet åt Mirza.
Han hade närmat sig mig, och på hans ansikte visade sig åter detta hårda uttryck, som gaf åt hans anletsdrag en skymt af orientalisk grymhet.
— Vid denna natt, vid denna mordbrand, vid allt, som nu tilldrager sig, svär jag att jag skall låta skjuta honom utan medlidande.
Därpå öppnade han hastigt fönstret för att hämta frisk luft.
Jag förstod emellertid icke meningen med utnämningen:
— Förklara detta för mig!
Efter en liten paus svarade han:
— Du förundrar dig öfver utnämningen och öfver ordern om krigsrätt öfver en officer, som rastlöst slåss med tyskarna. Men saken har sin särskilda grund. Denne man, som nu står i spetsen för en egen kår, aristokrat och själfrådig, och hans soldater ropa under drabbningarna: "Vive le roi!" liksom under Ludvig XIV:s tid, ty han tjänar icke republiken, utan Henrik V. Dessutom förfara herr markisen och hans folk allt för ogeneradt. I staden Branche Verte lat han skjuta borgmästaren, i byn Agneaux hängde han två bönder, och han brände byn Maric därför att de vägrade att utlemna lifsmedel åt honom. Då Chauzy skickade en kurir till honom, lät han piska kuriren och svarade Chauzy med
| 39 |
— Skulle regeringen inte vara stark nog att störta honom?
— Regeringen skulle lätt kunna omringa honom med trupper och göra honom oskadlig. Men diktatorn tar hänsyn till den allmänna meningen, ty La Rochenoire åtnjuter en ofantlig popularitet på grund af sin framgång i fyrtio skärmytslingar. Jag har därför fått befallning att handla långsamt och varligt, fast detta inte behagar mig. Så länge La Rochenoire har soldater under sig, måste han skonas. Men äfven för sitt eget folk är han en plåga på grund af sin grymhet. Jag får ej visa fram utnämningsbrefvet förr än jag fått hans folk på min sida. Skulle han ge befallning att döda mig på fläcken, skjuter jag honom i pannan och visar upp min fullmakt. Jag tviflar dock på att det skall gå därhän, ty La Rochenoire vet, att jag har stått på förtrolig fot med diktatorn, och om han förgrepe sig mot mig, vore det att bränna sina egna skepp. För resten få vi se. Sannolikt skall det ej komma till det yttersta. La Rochenoire anar ingenting. Så står saken. Säg mig nu din mening!
— Jag tycker, att du hade gjort bäst, om du genast talat om alltsammans för mig.
— Jag gjorde orätt, men var rädd att du skulle kunna rubba min föresats.
— Men hvarför lockade du mig då till dig?
— Du har ännu tid att draga dig tillbaka. Men du sade ju själf, att det var dig likgiltigt, hvar du slåss. Ej långt härifrån opererar Corbeaus kår. Du kan träda in i den. I alla händelser ville jag reservera en plats åt dig här.
— Hör på! — afbröt jag lifligt. — Om du vill hämnas, så hämnas, men din väg behagar mig icke. Jag kunde vara med, om det gällde att helt enkelt skjuta La
| 40 |
— Det är inte jag som valt denna utväg. Jag måste lyda mina instruktioner, och om jag åtagit mig detta värf endast för att helt enkelt döda honom, vore det alldeles för litet för mig. Jag måste först förödmjuka honom grundligt. Det kvittar mig lika, om det är ädelt eller icke. Jag är tatar. Jag vill hämnas.
I detta ögonblick var han verkligen lik en tatar.
— Tänk, hvad han gjort mig! Betänk, att Lydia är hans trolofvade!
Han började vrida händerna, sa att det knakade hårdt i lederna.
Plötsligt sade han åt mig:
— Nå, följer du med mig eller icke?
— Jag följer dig. Om saken genast blir afgjord, är jag villig att hjälpa dig. Men om det ska gå långsamt, vill jag inte inlåta mig i leken.
— Det behöfver du inte befara. Tack skall du ha.
Han tryckte varmt min hand.
— I alla händelser — sade han — ska vi inte bege oss tillsammans till hans läger för att inte väcka misstankar. Jag måste vara där först; sedan kan du och Marx komma efter. Vi ska låtsas, att vi inte känna hvarandra. Det skall i alla händelser skydda er för hans hämnd.
Jag ville ej gå in på detta förslag, men Mirza invände, att vi ej borde draga in den oskyldige Marx i detta äfventyr. Jag gaf därför med mig.
— När beger du dig af? — frågade jag.
— Så fort det dagas. Ni båda kan stanna här att par dar.
Därpå fattade han åter min hand och tillade:
— Var snäll mot Lydia! Jag älskar henne så varmt. Hon förtjänar din tillgifvenhet och sympati... mer än jag. Hon bar lidit förfärligt, ty hon hade aldrig upphört att älska mig. Nu är allt klart mellan oss.
Han lade armarna kring min hals och lutade hufvudet mot mitt bröst. Därpå reste han sig upp och sade hastigt:
— Nu går jag.
— Hvart?
| 41 |
— För att säga henne ett sista farväl för denna gång. Stackars liten, hon sitter ännu och väntar på mig.
Han tog sin bössa och gick. Jag blef ensam kvar med den sofvande Marx. Genljudet af drabbningen hade icke tystnat, utan tvärtom blifvit ännu tydligare. Men brandskenet hade försvagats, ty det led mot dagbräckningen. Fönsterrutorna ljusnade, och de svarta konturerna af trädgrenar framträdde allt bestämdare.
Lutad mot armen, försjönk jag i funderingar, men tänkte ej på hvad som nu passerat eller förestod. I min natur låg en viss likgiltighet, som gjorde att jag tog hvarje faktum såsom något afgjordt, såsom ett turkiskt kismet (fatum). Det var en viss passivitet, som dock ofta i denna period tjänade mig till tröstekälla. Lifvet tycktes mig icke värdt ett öre. Jag befann mig i ett skede af lefnadsskepsis. Allt för länge hade jag left blott ett inåtvändt lif, och därför ville jag nu tömma det till bottnen. Därför sökte jag då också sådana intryck, som inneburo något farligt och tändande, ty de ryckte mig bort från mina ändamålslösa grubblerier.
Jag funderade blott på Mirza, på hans öfversvallande tro på lifvet och på sig själf och på huru det sjöd och svallade öfver af lifskraft hos honom. Han slogs, älskade, hatade och var fullt och fast öfvertygad om att allt var mödan värdt. Han hade ej en enda droppe af Hamlets blod i sina ådror. Sådana människor kallas handlingens. Det utströmmade från honom en lifsvärme, som också tinade upp min förstelnade själ. Och just i detta ögonblick tog han afsked af den vackra unga damen och glömde hela världen under kyssar. I hans ställe skulle jag tyvärr ha känt, att jag endast kysste ett par läppar, som förr eller senare skulle vara liflösa.
Natten förled och dagen hade grytt. I La Mare begynte tupparna gala och den ena signalen besvarades af den andra. Jag gick fram till det öppna fönstret för att se ut öfver landskapet ooh varsnade det matta skenet af en lykta, som trädde fram ur mörkret. Till mina öron trängde ett hastigt slamrande af träskor, som begagnas af bönderna i Frankrike.
Kort därpå kom en liten barhufvad bondpojke med rufsigt hår springande fram till vårt nattlogis, lyfte upp
| 42 |
— Sofver ni inte?
— Nej, hvad står på?
— Preussarna marschera hit till byn.
— Släck lyktan och laga dig i väg!
Jag väckte Marx, gick ut i förstugan och hvisslade på nytt: "Barn, församlens".
Mirza kom ögonblickligt ut.
— Hallå! Hvad nu? — ropade han.
— Tyskarna äro i La Mare!
Vi gingo ut genom humlegården, som sträckte sig ända till skogen. Vi behöfde dock icke aflägsna oss för långt, enär tyskarna ej kunde hafva någon vetskap om vår närvaro, och under det vi i lugn och ro slogo oss ner under löfträden, lyssnade vi till ljuden, som kommo från La Mare. Drabbningen var redan slut och branden hade släckts. I början var allt tyst i La Mare, men efter hand förnams allt närmare och närmare gny och dån. Vi kunde urskilja hästarnas gnäggningar och slamret af hofvar, klangen af mässingstrumpeter och bullret af trumhvirflar. Äfven stridssånger ljödo. Rytteriet stämde upp "Die Wacht am Rhein", och tonerna däraf dogo bort i de daggstänkta snåren. Det utströmmade från denna sång en obeskriflig kraft och dådlust; man kände, att det var segerns eko, att cimbrernas svettiga, af blod och damm höljda regementen, berusade af glädje, med dessa toner invigde en ny seger.
Vi lyssnade under tystnad, medan den första morgonrodnaden som en stålkrona sänkte sig på deras höga standar. Den flegmatiske Marx bleknade af ilska och hviskade mellan de hoppressade tänderna på sitt brutna tungomål: "C'est pien! Nous ferrons!" Mirza var också helt och hållet gripen af ögonblickets stämning. Han glömde då för visso allt, den lycklige, och lefde i två känslovärldar, hvardera mer värd än Hamlets hela reflexion.
Det var dock tydligen endast härens förtrupp, ty dån och sång blefvo allt svagare och svagare, blandade sig med humlebladens prasslande, och blott då vinden fläktade starkare, hördes sången ännu.
| 43 |
Slutligen blef allt tyst.
— De ha gått förbi, hviskade Selim. — Det är också tid för mig att bryta upp. Ni återvänder till La Mare.
Vi togo ett långt och hjärtligt farväl af hvarandra. Mirza torkade bort en tår, slängde bössan på axeln, vred mössan på sned och gick långsamt gnolande:
"Du sydde mig en fana".
Än en gång vände han sig om och gaf mig en
afskedshälsning. Tysta återvände Marx och jag till La
Mare.
