Selim Mirza / V (1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

V.

Om natten egde de båda afdelningarnas förening rum. Vid middagstiden dagen därpå slogos vi på nytt eller, rättare sagdt, öfverfölls en konvoj, som förde sårade, och nedgjorde den till sista man. Nu begynte ett lif af nästan öfvermänskliga ansträngningar och mödor, otroliga marscher, svält, sömnlösa nätter, oupphörliga förföljanden, bakhåll och ömsesidigt slaktande. Preussarnas tålamod var nu alldeles uttömdt. Efter att ha besegrat stora härar kunde de icke tillåta, att en friskara, bestående af blott fem hundra man, anställde så mycken blodig förödelse omedelbart invid deras läger. Anförarna för preussarnas flygande kolonner gjorde till en hederssak att förgöra dessa fördömda fribytare, som för resten själfva icke betraktade sig som riktiga soldater. Nu kunde man med skäl säga, att vårt folk "hängde i rockskörten" på preussarna.

Emellertid sammanslöt sig dagligen ringen kring oss, och lika ofta var dock omringandet fruktlöst. Vårt manskap förvildades under de ständiga fejderna, och trots den ytterst stränga bestraffningen tillät det sig icke sällan grymma öfvergrepp såväl mot fångarna som mot franska bönder.

Ehuru de flygande kolonnernas befälhafvare ofta trodde sig ha oss fast, lyckades vi slingra oss undan och upphörde ej ett ögonblick att lura på dem. Oförsiktighet från deras sida tillfogade dem ock nya nederlag.

Aldrig framträdde La Rochenoires glänsande talang som härförare så tydligt som i dassa svåra tider. Hans djärfhet öfverskred alla gränser, och dock gynnades han oupphörligt af lyckan. Stundom lät han frivilligt omringa sig, men bröt sig alltid igenom. En igång hände det, att fienden till ett antal af åtta hundra man inbillade sig förfölja oss, under det att vi i själfva verket gingo i dess spår, angrep dem nattetid på en sumpmark och dödade tredjedelen. En annan gång ställde La Rochenoire så till, att två preussiska truppstyrkor en natt besköto hvarandra i ett par timmars tid, i den tro att de hade

55

med oss att göra. Hans kallblodighet stod i jämnhöjd med hans strategiska skicklighet. Midt i natten och kulregnet såg jag honom vid skenet af gevärselden stå på slagfältet med cigarren i munnen och utan vapen, med sina gråa ögon flegmatiskt följande stridens lopp.

Han skonade ej folket, var hjärtlös och ofta otroligt grym både mot sina egna män och mot bönderna, men han skonade ej heller sig själf. Som jag ofta gaf akt på honom, fick jag en tydlig uppfatttning af hans karaktär.

Denne man med de våldsammaste lidelser af naturen hade ursprungligen uppfostrats af jesuiterna och hade kanske ämnat ingå i det andliga ståndet. Denna uppfostran gaf emellertid åt hans temperament och väsen en viss lugn, stel och behärskad hållning, som dock gjorde ätt hans lidelser togo sig så mycket fruktansvärdare uttryck. I Paris hade han förlorat all religiositet och efterhand lärt sig att förakta människorna. Han var fattig, och därför sällade sig hat till detta förakt. Detta gjorde honom till aristokrat icke blott af princip, utan ock af vana och umgänge med andra. Titeln markis, som med hänsyn till hans fattigdom klingade nästan löjligt, dref honom ännu längre i aristokratiska tendenser.

Af alla krafter understödde han Henrik V, ty han visste att under dennes regering sådana män som han kunde blifva allt och komma i tillfälle att trampa andra under fötterna, något som för honom var en af lifvets största njutningar. Trots sina legitimistiska böjelser var han skeptisk icke blott i sin religiösa åskådning, utan ock i sitt lif. Han hyste så långt ifrån kärlek till Frankrike, att han fastmer föraktade det. Krig förde han för krigets egen skull. I Paris' skämda atmosfär hade han förlorat känslan för godt och ondt. För honom var allt likgiltigt. Med hans våldsamma lidelser gjorde detta honom till en af de farligaste personer i världen, så mycket mer som han var handlingens man, icke reflexionens.

Med denne man brottades Mirza nu på lif och död. Jag var från början säker på att han skulle förlora i denna tvekamp, men jag blef också snart öfvertygad om att Mirza var lika farlig. Till det yttre hade det hittills rådt den bästa endräkt mellan dem. De hade slagits mot preussarna med framgång, och till denna framgång

56

bidrog en minst Mirza, som i hvarje afseende öfverträffade Simon.

Sedan vi så lekt blindbock med tyskarna i skogar en hel månad, vardt dock vårt läge förtvifladt. De flygande kolonnerna omringade oss från alla sidor, och att med 500 man komma undan var lika litet sannolikt som att finna tillräckligt med lifsmedel. Det beslöts därför i krigsråd, att vi åter skulle dela oss. Den ena hälften anfördes af Mirza, den andra af La Rochenoire. På detta sätt hoppades vi kunna komma ut ur departementet Haute Saône och därjämte få lättare tillgång till proviant. Vi skulle dock ej hålla oss på större afstånd än en dagsmarsch från hvarandra för att i händelse af öfverfall kunna bistå hvarandra.

Från denna stund begynte Mirza handla på egen hand. Jag tillstår, att jag var nyfiken att se, hur han skulle reda sig, ty ställningen var svår. Men han öfverträffade mina djärfvaste förhoppningar. Första dagen efter truppernas delning gjorde han ett glänsande angrepp på ulanerna, af hvilka endast få undsluppo med lifvet, och han opererade med en skicklighet, som tycktes öfverträffa La Rochenoire's. Det var som om ett nytt militäriskt snille blifvit upptäckt, och jag vet, att han kände sig säker på sin sak. Soldaterna nästan afgudade honom och kunde blindt gå i elden för honom. Mirza var dock lika sträng mot dem som La Rochenoire, men vida mer aktsam. När en soldat förgick sig och Selim bleknade, om han märkt det, visste soldaten, att det skulle gå honom illa. De kallade honom "fröken" på grund af hans ovanliga fägring. En gång hörde jag en soldat i lägret säga åt en annan:

— När fröken bleknar, är döden oss nära.

— Visserligen, svarade den andre, fröken kan vara både djäfvul och moder, men La Roche är bara djäfvul.

Detta oroliga, svåra och osäkra soldatlif saknade dock icke sina komiska sidor understundom. Jag minns, att då vi en gång marscherade genom en skog, framskymtade ur träden en karl så plötsligt, som om han dumpit ned från skyn. Stanna! Hvad är du för en? Wolak! ljöd svaret. Han var från Galizien, hade gjort krigstjäst i Turkiet och Italien, tillhört den franska

57

främlingslegionen och varit i Mexiko och Algier. Nu ville han åter göra krigstjänst och stoppades in i våra leder. Det hade knappt gått en half dag förrän Wolak drog alla soldaterna vid näsan. Han pratade omkull de munvigaste, gjorde den starkaste flat, gaf öknamn åt somliga, lånade pengar af några och klådde andra på kortspel — alla behandlade han som skolpojkar. Om kvällarna sjöng han vanligen en dum visa om en inspektor, men det var nog för att soldaterna skulle spricka af skrattsjuka. Visan slutade med orden: "Gif nyckeln hit, herr inspektor", och vid de båda sista orden utpekade Wolak någon af åhörarna. Att på dettä sätt bli kallad för inspektor ansågs som den största ära. Det hände också, att det för den skull kom till gräl och slagsmål.

— Mig gör han aldrig till inspektor, skrek en soldat och slängde ilsket sin mössa på marken.

— Du inspektor! du, gamle uf! du, som kommit tre år för tidigt till världen! svarade Wolak. — Vet du, hvar småfisken växer upp? Vet du skillnad på en vattenkvarn och väderkvarn? Ändå har du klocka gudbevars! Är du hane eller hona, du?

Och innan den bestörte soldaten hann hämta sig, hade de andra brustit i ett gapskratt, som dock stundom afbröts af preussiska skott.

På detta sätt förflöto två veckor. Då kom det till en sammandrabbning, inför hvilken La Rochenoires ära totalt förbleknade. En kväll anlände till vårt läger tre hundra man af Emile Corbeau's folk jämte femtio kavallerister. Den officer, som anförde dem, meddelade, att denna truppstyrka dagen förut blifvit slagen af en flygande kolonn, som sannolikt ämnade angripa denna kvarlefva af åtta hundra man. Soldaterna befunno sig verkligen i ett ömkligt skick.

Med denna förstärkning beslöt Mirza emellertid att leverera den flygande kolonnen batalj och att genast anfalla den från ett bakhåll på landsvägen. Kolonnen räknade nio hundra man, däribland två hundra ryttare, och kommenderades af en ung, mycket duktig officer Otto von Hohenstein, som. särskildt var en fasa för fribytarna. För Mirza log hoppet att besegra en så

58

berömd motståndare, och han bröt därför upp i riktning mot stora landsvägen.

Det var natt, och öfver skogen låg en dimma så tät, att man knappt kunde se ett par steg framför sig. Vi slogo oss ner bland snåren på båda sidor af vägen och tillbragte två timmar i en så spänd tystnad, att jag kunde höra mitt eget hjärtas slag. Vid dödsstraff var det förbjudet att säga ett enda ord. Såsom officer måste jag vaka öfver manskapet, särskildt öfver Wolak, som endast med största ansträngning kunde sitta stilla. Vi hade noggranna instruktioner: ett pistolskott af Mirza skulle ge signalen till angrepp. Äfven andras hjärtklappning tyckte jag mig höra i dessa spännande ögonblick. Det finnes intet så pinsamt, till och med för gamla krigare, som att vänta från ett bakhåll.

Ännu en halftimme förgick, men så hörde vi på afstånd knarrandet af hjul och taktfasta fotsteg. Det blef nu så dödstyst, att jag hörde suset af hvarje blad på trädet. Stegen närmade sig. Slutligen stack en lansspets fram, och sex ulaner blefvo synliga. De rökte pipa i smyg, och då de redo förbi oss, närmade sig en till en annan. I mörkret hörde vi deras röster:

— Bruder! Ge mig eld!

— Eld får du nog af fransmännen, blef svaret.

De redo förbi, och åter blef det tyst. Men så kom hufvudtruppen. I spetsen red kavalleriet, därpå följde fotfolket, dock icke i ordnade led. De misstänkte tydligen ingenting och iakttogo ej ens den enklaste försiktighet. Under marschen markerade de takten på tyskt manér genom att upprppa och skarpt betona hvarje stafvelse: "Fünf — paar — lederne — Strümpfe!"

Och under tiden lurade döden på dem från ömse sidor.

Då de passerat midten af bakhållet, smällde plötsligt midt i tystnaden ett pistolskott, som besvarades af en dånande gevärssalfva från vänstra sidan af vägen.

Det uppstod en obeskriflig förvirring, hvari man blott hörde skotten af bössor, kommandoropen: "rättning!" och den tyske befälhafvarens lugna, stolta stämma, som stundom höjde sig öfver de andra. Fienden

59

gjorde front mot vänster, och i nästa ögonblick öfverhöljdes vi af grenar och löf, som bräcktes af kulorna. De duktiga tyska soldaterna hade snabbt ordnat sig till slaglinie, men i detsamma smällde en ny salfva från andra sidan af vägen. Tyskarna bildade två fronter, under det att Mirza sökte spärra vägen både fram och bak. Kulorna haglade nu från alla sidor.

Röken ökade ännu mer det tjocka, ogenomträngliga mörkret. Våra soldater svärmade nu kring tyskarna, tjutande som en flock hungriga vargar. I dunklet tyckte de olycklige sig omringade af Gud vet hvilka stridskrafter, och de sköto på måfå. Ulanernas hästar, som blifvit skrämda, började gnägga af rädsla och trasslade in sig. Hela truppen rusade framåt, men möttes af en salfva; den retirerade — åter en salfva. Plötsligt sprang krutkistan i luften. Hästarna blefvo nu alldeles galna, och oredan tilltog. Det hördes ropen: ljus! ljus! Den tyske anföraren kom då på den olyckliga idén att upplysa vägen, ty vi fingo med ens se de preussiska soldaterna med brinnande halmkvastar på bajonetterna. Det blodröda skenet belyste vägen och de närmaste träden, men det var till vår fördel, ty vi kunde nu se att skjuta.

— Sikta på officern, på officern! började våra soldater ropa. Vid skenet af den brinnande halmen varseblefvo vi nu en hög, ståtlig gestalt i pickelhufva, med guldbågad pincenez på näsan, dristigt stående på en vagn och utdelande order. Elden belyste honom från topp till tå. — "På officern!" upprepade några röster. Kulorna hveno, och från halmen regnade gnistor och glödande strån, men officern stod oskadd. Nu rusade Mirza fram till oss.

— Skjut på officern! skrek han, ryckte bössan från Wolak och siktade på ansiktet. Ett skott smällde; den unge officern sviktade, lutade sig bakut och föll med hufvudet ned öfver, en utbrunnen halmkvast.

Halmen hade nu slocknat, och salfvorna blefvo allt svagare och glesare. Preussarna försvarade sig ännu, men hopplöst. Elden från vår sida blef allt lifligare och soldaternas vilddjursliknande skrik allt mer genomträngande.

Efter ytterligare fem minuter ljöd kommandoropet:

60

framåt med fälld bajonett! Jag såg åter, huru Mirza med framåtlutadt hufvud och med värjan i handen liksom sköljdes bort med en stormvåg af glänsande lansar, men plötsligt glänste i preussarnas leder åter en antänd halmkärfve och vid sidan däraf en hvit duk, utspänd på två bajonetter,

— Stopp! De ge sig! ropades det från alla sidor.

Så förhöll det sig också. Drabbningen var till ända.

Åter lade sig samma tystnad öfver den blodiga vägen som för en halftimme sedan. Jag befallde, att liken skulle undanskaffas, och sökte själf reda på Otto von Hohenstein, som låg med förbrändt ansikte. Jag tog hand om hans papper och medtog äfven ett porträtt af hans hustru eller fästmö, hvilket jag alltjämt behållit.

Därpå letade jag efter Mirza. Jag fann honom sittande vid sidan af vägen på några trädrötter. Han andades häftigt; hans hår var ännu svettigt, ansiktet svärtadt af krutrök, och händerna darrande, men i ögonen glänste en gränslös stolthet, som han ej försökte dölja. Under de följande dagarna växte denna stolthet ännu mer. Nu mer frågade han ingen till råds om något eller brydde sig om andras mening. I umgänget med officerarna blef han despotisk, och äfven gent emot mig förhöll han sig annorlunda än förr, så att vår vänskap betydligt afkyldes.

Från denna stund var det ej mer något tal om La Rochenoire mellan oss, men jag märkte, att Mirza fått öfvertaget och började ringakta motståndaren. Han stod ju nu i spetsen för en dubbelt talrikare styrka, som var honom blindt tillgifven, och hvad hade han då att vara ängslig för?

Två dar efteråt angrep han byn Deux-Ponts, där det fanns en preussisk besättning. Han företog anfallet på ljusa dagen, icke om natten. Det levererades en regelrätt batalj, som lade ett nytt blad till hans lagerkrans.

Detta skedde i strid mot La Rochenoires order. Han räknade säkerligen på att denna ohörsamhet skulle framkalla katastrofen, och han kände tydligen på sig att tiden var inne.

Så kom budskapet att La Rochenoire hade

61

öfverrumplats och lidit ett svårt nederlag. Då Mirza fick veta detta, sade han åt officerarna:

— La Rochenoire förspiller bara det folk, som anförtror sig åt honom.

Officerarna sågo tysta på hvarandra.

I stället för att angripa Deux-Ponts hade Mirza kunnat komma La Rochenoire till undsättning, ty våra rörelser voro då ännu fria, och de flygande kolonnerna voro afskurna från den öfriga tyska hären.

På aftonen samma dag kom en officer från La Rochenoire med order, att Mirza oförtöfvadt skulle marschera till högkvarteret.

Jag minnes tydligt denna märkliga scen. Det var i tingshuset i Deux-Ponts. Officeren stod i dörren med fingret vid möss-skärmen; Selim satt vid ett bord och läste ordern långsamt:

Jag såg uppmärksamt på honom. Spåren af krigets mödor syntes på hans ansikte. Han hade blifvit magrare och blekare och tycktes ha åldrats något; en skugga af dyster stränghet låg öfver dessa förr så vackra och ungdomliga drag. Han gaf intryck af en man, van att befalla, icke att lyda.

Han reste sig hastigt, närmade sig officern, ref sönder papperet midt för hans näsa och slängde bitarna på golfvet.

— Hälsa herr La Rochenoire, att jag går till La Mare, sade han kallt.

Officern bugade sig och gick. Nu vände sig Mirza till mig:

— Låt kalla hit alla officerarna!

Några minuter senare förde jag in mina kamrater. Mirza räckte en af dem sitt utnämningspapper:

— Vill ni vara god, min herre, och läsa upp detta dokument!

Under uppläsandet stod Mirza stolt och iskall. En dof tystnad rådde.

— Mina herrar! sade Selim. — Från att ha varit rättslösa fribytare ären I från och med denna stund åter republikens soldater. Den tapperhet, som I han visat i flera drabbningar, har bevekt regeringen till öfverseende. Jag har rätt att straffa, men vilja att

62

förlåta. De af er, som ej ha gillat mitt handlingssätt här i lägret, må veta, att jag har handlat efter instruktioner, och för resten behöfver jag ej förklara mig för er. Jag vill tillägga, att jag på fläcken låter skjuta en hvar, som visar den minsta ohörsamhet.

Ingen enda motsägelse afbröt detta energiska tal. Den äldste officern, en gråsprängd karl af italiensk börd vid namn Michaelis, var den första som gjorde honnör och lyfte fingret till tinningen med orden:

— Vi afbida edra order.

— Meddela soldaterna chefsombytet!

Officerarna gingo ut, och inom kort öfvertygades vi af ropen "Vive la Republique!", "Vive Mademoiselle!" och "A bas La Rochenoire!" om huru förändringen hade upptagits.

Öm La Rochenoire hade kunnat höra dessa rop, skulle han kunnat säga med Salomo: Allt är förgänglighet!

En timme senare marscherade vi till La Mare.