Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. På kyrkogården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela den övriga mänskligheten sover. Man är mol allena,
har bara sin egen svaga personlighet att sätta emot de
mörksens makter, som troligen äro i farten i samma mån
som den vedertagna spöktimmen nalkas. Karl var bara
tio år gammal, och de döda hade han runt omkring sig …
O, så han önskade, att klockan skulle slå tolv! … Skulle
den då aldrig slå tolv? Tant Martha hade bestämt glömt
att dra upp den i söndags.
Omsider slog verkligen klockan — men den slog bara
elva. Han måste stanna ännu en hel timme på denna
kusliga plats. Bara det ändå funnes några fler vänliga
stjärnor, som tindrade … Mörkret var så tjockt, att han
tyckte det riktigt pressade sig mot hans ansikte. Nu
hördes liksom sakta tassande fotsteg över hela kyrkogården.
Karl huttrade till, delvis av skräck, delvis därför att han
börjat frysa.
Så började det regna — ett kallt, genomträngande
duggregn. Karls lilla tunna bomullsblus och skjortan därunder
voro snart genomblöta. Han tyckte, att han frös ända in
i märg och ben. Han glömde nu de obehag, som rädslan
vållade honom, för det fysiska illamående han började
känna. Men han måste sitta kvar, tills klockan slog tolv
— han undergick sitt straff, och han hade sin ambition.
Ingenting hade sagts om regn — men det fick väl inte
inverka. När pendylen inne i studérkammaren äntligen
slog tolv spröda slag, kröp en genomblöt liten gestalt, stel
i alla leder, ned från herr Pollocks gravsten, vinglade
osäkert in i prästgårdsbyggnaden och uppför trappan och
gick till sängs. Karls tänder skalirade i munnen på
honom, och han hade en känsla av att han aldrig mer skulle
kunna bli varm.
Men han var mycket varm, när morgonen grydde.
Jerry kastade en bestört blick på hans högröda ansikte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
