Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon smålog och for med handen öfver ögonen. Hon hade
mött Bonapartes blick.
Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri
en ångestfull klagan, som han icke förstod, och som icke
liknade henne. Han grep hennes hand och böjde sig fram
emot henne:
»Men, Edmée, du är sjukl Du har ju feber igen.»
o
»A nej.» — Hon reste sig upp, och, i det hon lätt
lutade sig öfver honom, hviskade hon lågt, nästan ömt:
»Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man
talar om det. . .»
Louis rodnade af vrede och skam. Han reste sig häftigt
upp. Hon hade rätt: det var mer än ovärdigt, att han här,
för allas ögon, i detta hus, icke förstod att dölja sin känsla
för Förste Konsulns älskarinna.
Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte
närmade sig henne. Under föregifvande af att vilja visa henne
en , tafla i galleriet, bjöd han henne armen och drog henne
med sig bort.
»Hvad skall jag tro om dig i afton?» mumlade han
med illa dold häftighet. »Du undviker att se på mig, du
ägnar hela din uppmärksamhet åt din kusin.» Han teg och
betraktade henne med en egendomlig blick, som sade så
mycket som: »Jag vet väl, det är omöjligt, du är min, han
hvarken kan eller vill taga dig, men ...»
Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade
så häftigt, att hon måste sätta sig ned. Han såg mörkt,
ogillande på henne.
»Du är icke dig själf i afton. Du vet, jag kan icke
tåla fruntimmersnycker.»
Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
