Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aline, smal och spenslig i sin mörka ylleklänning,
stod redan framför tamburspegeln och borstade
omsorgsfullt sitt fuktiga askblonda hår från pannan. Hon hade
en låg panna och ett smalt blekt ansikte — mjukt, litet
outvecklat med ett par alltför stora, muntra och klipska
blå ögon.
— Låt bli att förstöra ditt hår, sade Ludvig ömt. Han
försökte tafatt lekfullt taga borsten ifrån henne.
— Om ett par minuter, kära du, är det precis lika
rufsigt och krusigt igen, svarade hon vårdslöst, icke utan
koketteri.
— Det finns bestämt ingenting vackrare under solen
än det håret, mumlade han varmt, med mycket låg röst
och fick tag i den långa våta flätan, som han sakta vägde
i handen, innan han varsamt smekande förde den upp
emot sitt ansikte.
Aline såg på honom över axeln — övermodigt
skälmskt, nästan spotskt under sina hopknipna ögonlock.
— Vad du är snäll, Ludvig, sade hon ironiskt, halvt
parodiskt ödmjukt — vad du är snäll, som en och annan
gång gör dig besvär att smickra stackars mig.
— »En och annan gång» och »smickra»!... Han såg
henne in i ögonen och böjde sig djupt ner över henne.
— Det är väl att morbror inte hör dig, sade Aline
lugnt.
— Det plågar mig — Ludvigs röst var mycket
allvarlig — att du alltid är så bitter mot pappa. Jag är
rädd, han märker det och... och... han har ju många
goda sidor.
Hon teg och blev röd. När hon såg upp, var hennes
blick osäker.
— Det var inte min mening att vara elak, sade hon
sakta. Men du vet, Ludvig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
