- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
68

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Malins gamle vän och pojkkamrat. »Goda sidor» — och
Malin, som annars så skarpt och fint brukade kunna
karaktärisera dem hon talade om! Här nöjde hon sig med
de mest vaga och alldagliga lovord.

»Och så inbilla folk sig att de känna varandra», tänkte
hon. »Hur många känner man? ... Två, tre människor,
som på ett eller annat sätt stå en orimligt nära — dem,
som man älskar, och som man hatar. Och dem, som ha
levat för så länge sedan, att man kan läsa om dem i
böcker»...

... »Stel» — »trög» — det kunde Malin säga om sin
egen Henrik! Men på Thomas Carter passade dessa
epitet, som kanske passât honom för femton eller tjugo
år sedan, alldeles icke. »Stelheten» hade vanan att
deltaga i många slag av olikartat sällskapsliv inom två
världsdelar fullständigt bortslipat ur hans sätt. Och
»trög»!... Hon för sin del hade nu aldrig sett en karl så
snabbtänkt, så fint märkande, så egendomligt mottaglig
för stämningar, som han var.

Ovillkorligen stack hon förstulet handen ned i fickan
och kände på ett brev, som låg där. Malin, som hela sitt
liv blivit så bortskämd med beundran och ömhet och
naturligtvis troskyldigt inbillade sig, att detta besök
uteslutande gällde henne!... Hon skulle bara veta ...
Hon skulle bara veta...

Alexandra klämde hårt, liksom trotsigt handen
omkring sitt brev. Min Gud — det stod inte ett ord i <iet,
vilket inte hela världen kunde läsa, och det kunde ju
hända, att hon inbillade sig alltihop... Men bara det, att
han brydde sig om att skriva — så öppet, så förtroligt
och utförligt — till henne, som ingenting alls betydde

— det, det... Naturligtvis kunde hon misstaga sig, och
inte var hon så dum att hon inbillade sig... Å, det kunde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free