- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
112

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Låt oss gå ut i trädgården... Vill du?

Utan att svara grep hon liksom litet fastare om hans
arm, i det hon böjde sig ned och samlade upp sitt släp...
Framför dem på den breda verandan och ända ut på
trappan stodo flera par, som nästan spärrade vägen. Den
stora trädgården låg halvskum i
midsommarnattsbelys-ning.

— Jag kan inte säga, hur mycket jag njutit av de
ljusa nätterna i år, sade han konventionellt entusiastiskt,
i det de sökte bana sig väg.

— Ja, inte sant?... svarade hon förstrött, alldeles
uttryckslöst. Hon hade ingen känsla av det
nödvändiga i att för andra människors skull föra något slags
konversation, och hans yttrande, ännu mera hans ton,
liksom skar sig emot hennes stämning.

— Detta är just en sådan natt som en sommarnatt
bör vara, fortsatte Thomas. — Hon såg upp — halvt
undrande, om det verkligen var till henne han talade.

— Nej, sade hon rebelliskt och ville plötsligt draga
sin arm ur hans. Om jag vill stå här ute i mörkret!...
Låt oss gå in...

— Alexandra!... Befallande, nästan med våld höll
han hennes hand fast på sin arm.

Hon gjorde icke längre något motstånd, stod stilla och
orörlig bredvid honom. Men hennes plötsliga
oförnuftiga ovilja emot honom lågade ännu i den blick, som från
sidan mötte hans. Musiken begynte åter där inne.
Verandan var tom och skuggorna av de dansande gledo
åter förbi de höga, starkt upplysta fönstren.

— Jag begriper dig inte, Xandra. Hans blick —
undrande, ogillande och orolig — vek icke från hennes
ansikte. Motvilligt, nästan trumpet lät hon honom föra
sig nedför trappan ut på den torra grusade gången, tom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free