Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödskinn; det är ju naturligt, att ditt eget blod står dig
närmare, men ifall jag någonsin glömmer den hederlige gossen,
som så ofta kämpat vid min sida i striden och har vilat hos
mig i fred, så skall han, som skapat oss alla, hurudan vår
hudfärg eller vår natur än må vara, också förgäta mig i min
sista stund. Sant är, att den unge Uncas lämnat oss för en tid,
men, sagamor – ensam är du icke.
Chingachgook fattade med värme den hand, som Falköga,
upprörd av sina känslor, räckte honom över graven, och i denna
ställning böjde de två kraftiga männen sina huvud mot
varandra. Heta tårar föllo på graven och fuktade Uncas’ sista
viloplats som fallande regndroppar.
Mitt under den djupa tystnad som ett dylikt känsloutbrott
av dessa två, ängdens mest berömda krigare, mottogs, höjde
Tamenund sin stämma för att bjuda sitt folk att skiljas.
"Det är nog", utbrast han. "Gå, barn av lennapernas folk!
Manitus vrede har ännu ej lagt sig. Vi skulle Tamenund
dröja? Blekansiktena äro herrar på jorden, och rödskinnens
tid har ännu ej kommit. Min dag har varit lång. På morgonen
såg jag sköldpaddornas söner lyckliga och mäktiga, och
nu, innan natten har inbrutit, måste jag uppleva synen av den
siste krigaren av mohikanernas visa släkt."
Patriarken teg och fördes in i sin boning, där han, få veckor
efter Uncas’ begravning, slöt sina av åldern trötta ögon.
Chingachgook och Falköga bevistade hans högtidliga sista färd
och sörjde länge över honom och över Uncas, den älsklige,
oförgätlige ynglingen. Slutligen återvände de till de engelska
kolonierna och slöto sig till en kår, som höll Oswegofortet vid
Ontariosjön besatt. Det stod under befäl av major Lundie,
en gammal präktig skotte, och Falköga ägde i fortet en vän,
sergeant Dunham, på vilken han satte stort värde. Här, som
förut i fort William utförde han spiontjänst och vann snart,
till följd av den skicklighet, med vilken han kunde följa
fiendens spår och leda sina vänner på desamma, namnet Vägvisaren.
I en annan berättelse skola vi se vad han upplevde, under den
tid, han befann sig där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
