Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 1. Minnet som biologisk företelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelserna, vilka småningom göra det möjligt att vi allt lättare
och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[1]
Genom att varje intryck sålunda lämnar ett
outplånligt märke i en nervcell, frambringas ett »anlag» hos
cellen. Och genom att dessa »anlag» kunna lämnas i
arv, bliva de slutligen alldeles naturliga, samt mycket
svåra att motverka, sedan de blivit väl befästa i
organismen.[2]
Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man
nu sökt förklara också de moraliska egenskapernas och
färdigheternas utveckling. Denna skulle framgått av att vissa
handlingar lämna intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck
[1] För dem, som önska sätta sig mera in i detta ämne
anbefalles professor Ribots bok om Minnets sjukdomar (i svensk
översättning av O. H. Dumrath).
[2] För dem, som äro intresserade av läran om ärftligheten,
må här påpekas, att på de sista åren en annan åsikt alltmer börjat
göra sig gällande, nämligen don att förvärvade egenskaper icke gå i arv.
Antagandet av en dylik ärftlighet anses av en del vetenskapsmän
icke förenligt med vad man har sig bekant rörande äggets och
embrytos (fostrets) bildning och utveckling och de fall av dylik
ärftlighet, vilka hittills blivit anförda, ha icke kunnat uthärda en
noggrann provning. Att nya egenskaper kunna utvecklas hos
avkomman förklaras därigenom, att vid varje ny individs bildning element
deltaga, som härröra från två olika håll, nämligen frän far och
mor. Härigenom kunna dessa anlag och egenskaper förstärka eller
försvaga varandra hos avkomman, gamla egenskaper försvinna eller
förändras och nya uppstå. Dessa nya egenskaper, som således
varken äro ärvda i vanlig mening eller förvärvade, kunna sedan
genom arv överflyttas på en senare avkomma. På detta sätt förklaras,
att de olika medlemmarna av samma kull kunna vara varandra i
viss mån olika, d. v. s. förete variation; genom ärftlighet och urval
(naturligt, konstgjort eller könsurval) förklaras utvecklingen av nya
former och arter. Om den ifrågavarande satsen är sann, nämligen
att förvärvade egenskaper icke gå i arv, måste den naturligtvis
även gälla om själsegenskaper. Man är därför även vid
förklaringen av nya, medfödda, moraliska egenskapers uppkomst uteslutande
hänvisad till variation, ärftlighet och urval; men i de flesta fall
torde emellertid förklaringen av företeelserna icke bli svårare än
förut. För att belysa detta genom ett exempel, låtom oss t. ex.
taga uppkomsten av den hos människan medfödda avskyn för
ätandet av människokött. Letourneau förklarar den sålunda, att
männen, som ville behålla köttet för egen räkning, förbjödo kvinnorna
att deltaga i människoätandet och strängt straffade de kvinnor, som överträdde detta förbud. Härigenom uppkom hos kvinnorna
småningom en stark avsky för människoätande och denna sålunda
förvärvade motvilja gick slutligen i arv även på den manliga
avkomman. Enligt det andra åskådningssättel kunde man utgå frun
antagandet, att begäret efter människokött — lika väl som andra
begär — var i viss mån olika starkt hos olika kvinnor och att de
kvinnor, som hade stark förkärlek för människokött, småningom
utrotades, under det de, som hade mindre stark benägenhet därför,
utvaldes av männen. Enär således de senare företrädesvis lämnade
avkomma, så väl manlig som kvinnlig, vilken ärvde deras
egenskaper, fortplantades hos båda könen den ifrågavarande olusten
och utvecklades småningom till en instinktiv motvilja. Genom
övning kunna en mängd så väl fysiska som psykiska förmögenheter
och färdigheter utvecklas, stundom i otrolig grad. Men det är klart
att även anlaget härvid spelar en stor roll och att
egenskaperna i stort sett bättre skola utvecklas hos de individer,
som för dem äga de bättre anlagen. Om förmögenheterna
och färdigheterna äro till nytta för individen, familjen eller
samhället i kampen för tillvaron; om på grund härav deras
innehavare i ett eller annat avseende gynnas, så gynnas även
på det hela taget fortplantandet och tillväxten av de bättre anlagen,
även om de genom övning förvärvade färdigheterna icke gå i arv.
Den, som har detta i minnet, skall utan svårighet, i det
följande, där Letourneaus åskådning är bibehållen, kunna tillämpa den
nyare åsikten om ärftligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:25:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/moralutv/0010.html
