Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerade smekningar; men en dag, då Catharina smög sig in
till henne och kysste hennes hand, till tecken på den
tacksamhet hon ej kunde uttrycka i ord, då stannade Lady Irwin i
korridoren, som hon skulle passera, och böjande hufvudet tryckte
hon sina läppar på den darrande flickans panna.
"Stackars barn," sade hon, "gå och bed, och se om det kan
trösta dig."
Det var vid en tid då saken stigit till sin höjd.
Doktorerna, af hvilka två blifvit hemtade från London, hade nästan
uppgifvit allt hopp. Den sjukes krafter tycktes uttömda, han låg
sanslös, nästan liflös; de nervöst darrande händerna voro stilla
eller ryckte endast ibland med en konvulsivisk rörelse; det
vågiga håret, som brukade falla i sådana vackra lockar kring hans
rena anlete, var borta — hans manliga skönhet låg vissnad som
ett blad i hösten.
Hvem kan säga huru dana Lady Irwins tankar voro, då hon
satt der de långa nätterna och dagarne bredvid skuggan af
honom, som hon så småningom vant sig att anse som sin sons
fiende? Hvem kan säga, huru mycket af hennes fordna ömhet
för den älsklige moderlösa gossen uppvaknade; huru den
lidande mannens hjelplöshet återkallade tanken på barnets
svaghet och beroende; huru de feberheta läpparne väckte minnen af
dem, som så ofta och så ömt hade tryckt hennes egna, och om
den stolta fröjden af det kärleksfulla barnets innerliga
omfamningar. Slagen — hjelplös, fanns här ingenting som kunde
göra henne motstånd — dock, Helen Irwin hade ett alltför högt
sinne för att strida mot den maktlöse.
Efter en lång tid kom slutligen en gnista hopp. Den
ungdomliga konstitutionen, den ömma vården, de allvarliga bönerna
segrade, och döden släppte sitt rof. En djup tacksamhet och
en tyst glädje efterträdde förtviflaii i Catharinas hjerta. Sir
Edvard kom ut ur sitt arbetsrum och spatserade åter under sina
träd ; Edvard strof vade öfver berg och dalar för att tämja sm
häst, som var vild efter sin långa sysslolöshet. Krisen var öf-
verstånden; Frank skulle tillfriskna, långsamt — men han
skulle komma sig.
Med faran upphörde Lady Irwins vård. Icke förr öppnade
han sina ögon till att känna igen henne, icke förr återvände den
helsobringande sömnen till hans läger, än hon drog sig undan
ur rummet, lemnande honom åt de begge sköterskorna, och
endast afläggande korta besök i hans rum, kortare och sällsyntare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
