Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - II. Reaktion mot fosforismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteraturens nuvarande tillstånd. Den är endast en
dilettan-teriets och epigoneriets tid:
»Vitterheten har blifvit en republik, där hvarje korfmånglare höjer sin
röst, alltid förvissad om bifall Åtminstone från det skr&, som han tillhör. Det
finnes knappast mer en hofrättsnotarie, som icke knäpper på sin lilla lyra, en
pastorsadjunkt, som ej täflar om Akademiens pris, en liber studiosus, som icke
har en af Pindens troner i blygsamt perspektiv.»
Efter denna inledning följer den vanliga historiska
öfver-sikten, hvilken alltsedan Runebergs artiklar, äro oskiljaktiga
från denna art af kritiker. Malmström var då han skref dessa
artiklar endast tjugutre år gammal, och han tillhörde en
generation för hvilken de litterära striderna i seklets början
blott voro en saga. Det är därför mer än förlåtligt, om hans
framställning på flera punkter är ohistorisk och icke
öfver-ensstämmande med fakta. Men på grund af denna hans
ställning till striden äro också hans synpunkter delvis nya.
Betydelsefullt är t. ex., att han icke blott angriper fosforisterna
som den föregående generationen, utan att han äfven
försvarar Gustavianerna. Malmströms artiklar beteckna därför
en ny ståndpunkt gentemot den af fosforisterna förkättrade
litteraturen under Gustaf den tredje. Och detta om något är
ett tidstecken af stor betydelse, samtidigt som vi se hur en
viss rationalism och utilism åter aflöser nyromantikens
metafysiska och fantastiska ståndpunkt. I denna punkt
finna vi äfven anslutningen till liberalismens kritik; ty i
själfva verket hade man i de liberala tidningarne, först i
Argus och sedan äfven i Aftonbladet, alltid bevarat en viss
egard för Gustavianerna. Detta var ju rätt naturligt, eftersom
de första liberala skribenterna, Scheutz, bröderna Theorell,
Silfverstolpe, Argus-Johansson voro uppfostrade i
upplysningstidens litteratur och alltid instinktmässigt togo afstånd från
fosforismen. Man erkände åter sina förfäder. Malmströms
ståndpunkt, fast ytterst oklar, är densamma som något senare
drifver Hettner att skrifva sitt stora arbete öfver
sjuttonhundratalets litteratur, som därigenom åter kom till heders.
»Vi hafva haft en tid,» säger han, »då allt hvad fäderneslandet ägde
vittert och älskvärdt samlade sig omkring en konung, som, själf ett snille,
älskade att föra ordet i krets af snillen... Man har vågat nedsätta den vittra
epok, ur hvars sköte snillen som Kellgren, Lidner, Bellman, Thorild, och
talanger, till antal och intensitet öfyerlägsna allt, hvad andra tider af vitterheU
historia ha att uppvisa, fram gingo för att förtjusa en nation, som då ännu med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
