Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inackordering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På kvällen frågade Blad: — Vad är det för en
ung herre, som Albert läser med?
— Det är baron Adelhielm från Adelsfors.
Blad gapade av pur förvåning.
— Ba — — — baron! Adel — delhielm! Nå, jag
må väl säja! Här har varit en konsul inne förut
en gång, min husbonde för resten! Men en ba —
baron! Hör nu, Albert, här skall Albert få en sak,
som jag hittade på gatan häromdan. Den kan passa
en som läser med baroner, men inte en fattig arbetare.
Och Blad tog fram ur västfickan en liten verkligt
fin rokokosak, som jag gömde i många år, men som
nu försvunnit: ett silverbestick med tandpetare och
örslev i ett skaft skulpterat i form av två delfiner.
På madam Blad tycktes baronens besök icke
imponera alls. Ty hon var ju gammal och van. Men
på alla andra käringar i gården gjorde det ett stort
och för mig fördelaktigt intryck. Särskilt på fru
Löfberg, gårdens ägarinna, en verklig satkäring,
som påstods låna ut pengar mot ockerränta och bodde
i kåkens uslaste lägenhet. Hon misstänkte att det
var jag, som avlivat hennes älsklingssork, och hon
hade skäl för denna misstanke.
Älsklingssork? frågar läsarinnan. Ack, min
förtjusande dam, det finns många slags människor i
denna underliga värld. Låt mig berätta!
På alla gamla gårdar, i alla gamla hus längst
nere på Saltängen vimlade det av skeppsråttor,
ofantliga sorkar, som verkligen voro obehagliga att
möta i trapporna. Det försäkras, att de stundom
skredo till anfall åtminstone mot småbarn. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
