Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utställningen 1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jansson, pråmskepparn, min gamle vän och
smuggelkamrat? Han med sitt klara huvud och sin humor!
Det var helt enkelt min skyldighet att ögonblickligen
titta till Jansson.
Agatons baksmälla var i ordning och båten tål
sjö. Vi stuvade in matsäck och gåvo oss i väg.
Farleden har jag beskrivit så många gånger att den
torde vara bekant för läsaren och inte har jag tid
att utgjuta mig poetiskt om vita brott på mörkblå
sjöar eller sjöfågelns lek mellan kobbarna,
solnedgång, vårkänslor och andra skaldiska toserier. Nej,
rakt på sak. För säkerhets skull hade jag tagit
med mig en liter och en gummibattong, ifall gubben
skulle bli våldsam, ty han är stark som en björn
och båda dessa ting äro lugnande — — —.
I dagningen voro vi framme vid Harö brygga, åto
och avvaktade livets uppvaknande på ön. Solen
gassade och vi mådde som gudar sägas må, om de
överhuvudtaget kunna må.
Strömmingsfiskarna började komma hem, gälningen
var i gång och det såg ut som det skall göra i ett
fiskläge — men där nalkades ju Johanna Jansson,
blänkande av strömmingsfjäll över hela sin knubbiga
gamla lekamen.
— Jaså, I ä komna, nå det var då för väl — stig
nu opp och drick kaffe! Jansson har väl fått boxerna
på sej vid det här laget.
— Ligger han inte till sängs?!
— Å nej, tycker nån det! Den har väl alltid varit
ottetidig, men redig ä han inte — I får väl si själva.
Han har inte varit människa sedan han var på
Stockholmsutställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
