Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 10 —
Matti brummade litet ännu för syns skull, men gaf slutligen
hästen den afgörande snärten, och så gledo vi i väg.
Om en stund lämnade vi landsvägen till höger, och när
vi en gång kommit förbi vägskillnaden och farit in i villande
skogen längs den lilla bivägen, var beslutet afgjordt, och det
lättade bådas våra sinnen och samveten att steget ändtligen var
taget. Jag bjöd Matti flaskan till en styrketår och stämde
upp en glad visa, som ekade mellan furonia i den stora
tystnaden, hvilken nästan kväfde ljudet af vår bjällra.
Inom kort foro vi utför en brant sluttning, skogen
glesnade, och mellan stammar och grenar skymtade isens hvita
lakan som en vägg. Yi gledo utför sluttningen och ner på den
i en inre vik. Månen hade ännu icke gått upp, och i det
märkvärdiga, ovissa och tindrande stjärnljuset såg viken ut som
en ofantlig fjärd, fördunstande i silfverskir mot horisonten.
Släden, som stött och huggit i backsluttningen, löpte nu jämt som
öfver glas. Snön låg helt tunn i kristaller på det glatta
underlaget, ty det hade frusit först efter det sista stora snöfallet.
Jag tänkte på att packa upp mina skridskor, som jag hade med
mig i kappsäckefi och visa Matti huru man satte förbi en häst.
Men så blef det vid blotta tanken, ty släden var sä varm och
bekväm och färden så lätt att jag njöt af den. Hästen hade
just ingen annan ansträngning än att förflytta sig själf, släden
med oss uti följde lätt som en skugga efter.
Här och där syntes ett svart streck i det gråhvita fältet,
som en remna ritat dit genom att vattnet trängt igenom och
smält snön en tum åt ömse sidor. Vi hade åkt ett godt stycke
utåt viken, innan det första brakandet gaf tillkänna att vi icke
hade fast mark under fötterna. Hästen skyggade till vid det
ovana ljudet, men då det kom igen alt oftare, vande den sig
snart vid det. Matti och jag delgåfvo icke hvarandra våra
känslor, men jag tror att de långa, klagande och klirrande
ljuden, som likt blixtar löpte framför oss, där vi åkte fram,
framkallade ett visst hemskt eko i våra samveten, hvilka icke voro
fullt så oantastliga som hästens. Jag såg nog att Matti i
början for upp, när isen altför starkt våndades under oss, och fast
jag själf gjorde likaså, försäkrade vi hvarandra ömsesidigt i de
förnuftigaste och tryggaste tonfall, att när isen brakade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
