Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 12 —
långsamt svängt sig ocli Karlavagnen liade rost sig upp på
tistelstången, så den stjälpt ut livar och en, som vågat taga
plats där. Månen gick fram med stora, snabba skridt lågt
öfver synkretsen. Mina tankar iingo återigen fart,
under-lijälpta af tystnaden, enformigheten och den gnistrande
omät-liglieten ofvanför och omkring oss. Jag började med att
betänka min litenhet inför denna naturens storhet, men blef icke
riktigt varm af moralen däri. Jag hade vid denna tid ännu
inga ohjälpliga sorger, som det kändes godt att göra små
genom jämförelsen med omätligheten och vissheten om att jag
icke led ensam i denna värld af myriader världar. Jag hade
ett sextonårigt fåfängligt sinnelag, med stor tro på
ungdomskärleken och dess alt besegrande varma låga. Och så tog jag
fatt på Salamis arbete att bygga en bro af ljus till Zuiamith
och jag utförde ansenliga sträckor godt arbete, sedan jag
engång beslutit mig för hvilken stjärna jag skulle utnämna till
Zulamitli. Jag stannade slutligen vidén af de mest gnistrande
stjärnorna, hvars sken växlade i hvitt, violett, blått och rödt,
alldeles som en diamant, Here gånger i sekunden, och så
begaf jag mig ut på färd till henne. Efteråt erfor jag att hon
lydde det manliga namnet Sirius, men för mig blef hon länge
och väl brännpunkten af all kvinlig skönhet med drag, som
växlade, det är sant, men som oltast buro Anna Ramsemi
hulda slägtegendomligheter.
Först, när jag lämnade Saimaisen bar stjärnan tydliga
drag af den vackra prästdottern, men jag hade ännu icke
hunnit särdeles långt, innan min stadsflamma på ett störande sätt
förde in sitt lustiga skrattande ansikte mellan Zulamiths och
mitt. Jag försökte jaga bort henne genom mycket oartiga
tankar, men hon stod likafullt kvar och storskrattade emot
mig en half miljard mil borta i rymden. Jag lät dä nåd gå
för rätt, bygde min ljusbro fram emot henne, jag såg icke
till personen, ursäktade jag mig för mig själf, och bytte för
säkerhets skull om namn på stjärnan, för att icke vara
Zula-mith otrogen. Jag kallade den i största allmänhet
»Lycksalighetens ö" och styrde fram mot üen genom himlahvalfvet»
skimrande arkipelager.
Snart hade jag lyckats få rn fullkomlig förnimmelse af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
