Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sju vise mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Camillus och hans hustru sutto framför eldstaden,
hoppade hunden, som legat vid sin herres fötter,
upp i sängen och lade sig där på ett dyrbart
scharlakanstäcke. Hustrun steg då helt lugnt
upp, tog en skarp kniv och stötte den, innan
Camillus hann hindra henne, i hundens nacke,
så att denne genast med ett rosslande uppgav
andan. Camillus rusade då upp, denna gång
fullt ursinnig, och ropade:
— Är du fullkomligt från förståndet, när du
dräper min bästa jakthund mitt för mina ögon!
— Jaså, svarade hon, dina våta och leriga
hundar skola få smutsa ner min bädd och
förstöra mina dyrbaraste täcken, utan att jag skall
äga rätt att straffa dem!
— Straffa dem gärna, men icke kan du
kalla det för ett lämpligt straff att döda en hund
för en förseelse, vilken icke hade förtjänt mer
än ett käpprapp.
— Jag märker nu, sade hon, huru det är.
Jag är dig alldeles likgiltig, och på en hunds
liv sätter du vida högre pris än på mitt. Om
han hade bitit ihjäl mig, hade du säkerligen
icke tagit så häftigt vid dig. Men det kan
komma en tid, då du ångrar din grymhet och
då du skulle vilja giva alla dina hundar för att
få mig tillbaka.
Därpå började hon att snyfta och klaga, så
att slutet blev att Camillus bad henne om
förlåtelse för den häftighet han visat, och sade sig
vara övertygad om, att hon dödat hunden endast
av omtanke för hans husgeråd. Det dröjde
likväl länge om, innan hon visade ett blitt anlete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
