Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt och hållet undanskymdes af den bredskyggiga hatten,
lyste Jacob honom uppför trappan.
När de trädde in i sällskapsrummet, aflägsnade Jacob
genast därifrån Susanna och Elias.
Främlingen hade stannat i dunklet, behållande både kappa
och hatt på sig, till dess Jacob och han blefvo allena, då
han afkastade båda med orden:
»Huru många år hafva icke förflutit, sedan jag sist
beträdde detta rum, och likväl är allt här sig likt, ehuru allt
utanför denna boning är så förändradt.»
Han kastade sig ned i en fåtölj, förde en stor, men
bländande hvit hand öfver en panna, hög och hvälfd som ett
tempelhvalf; därefter tycktes han försjunka i tankar.
Det låg i mannens ansiktsdrag något af lejon, så grofva
och tillyxade föreföllo de, och likväl fjättrades ögat vid
dem. Pannan liksom upplystes af skimret från blixtarna
ur dessa ögon, som lyste, flammade och ljungade af snille.
Man tyckte sig i detta af koppärr fårade, af passioner
något förslappade, men af energi och intelligens strålande
ansikte läsa, att ägaren däraf var begåfvad med ett sådant
mått snille, att en högre makt bestämt honom att därmed
ingripa i världshändelserna.
Efter en lång tystnad höjdes främlingens bröst af en
suck, och han vände sig till Jacob sägande:
»Minnet liknar ett spöke, det tvingar sig på oss utan
vår vilja och rycker själen med sig. Vi kunna i sådana
ögonblick glömma det närvarande liksom detta ej gåfve
oss tillräckligt att syssla med. Vi borde aldrig skåda på
hvad som varit utan hafva blicken fäst på framtiden.»
Han reste sig upp, gick fram till Jacob, och läggande
sin hand på hans skuldra, sade han leende:
»Ni har varit ledsen öfver att ej ha kunnat betala mig
den skuld, hvari ni anser er stå till mig. Jag åter har
känt mig nöjd att veta, det en fanns, som betraktade sig
såsom min gäldenär. Ni är verkligen den enda. — Ni har
i öfver tjugu år förföljt mig med er tacksamhet, bönfallit
att få göra mig en tjänst. Ni har tillbjudit mis: att jag
skulle förstöra ert guld, och jag, en roué, utan
förmögenhet, har likväl i så många år vägrat att mottaga något af
er. Hvem skulle väl tro detta om mig?»
»Alla, som känna er, nådig grefve!»
5>Känna mig!» främlingen gjorde en stolt rörelse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
