Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hat, som dessa lidanden framkallat, och om en hämndkänsla,
lika hård och oblidkelig som de smärtor, hvilka han utstått,
varit bittra och förhärjande.
Klockan hade just slagit två på natten, då man hörde
porten långsamt öppnas. Vid detta ljud reste sig Jérome.
En lång stund förflöt innan steg i trappan förnummos.
Slutligen ljödo tre slag på tamburdörren, den Jérome låst
igen efter sig.
Susanna ämnade skynda att öppna; men Jérome pekade
på dörren, som ledde in till de öfriga rummen, sägande:
»Gå dit in; jag öppnar själf för Elias Levitain.»
»Ack, monsieur, ni vill väl ej den stackars gossen något
ondt?» sade Susanna och blickade oroligt på honom.
»Nej, icke om ni genast lyder.»
Susanna lämnade rummet, och Jérome gick att öppna för
den bultande.
Det var Elias. Vid åsynen af Jérome studsade han
tillbaka och blef några ögonblick stående orörlig.
»Det förvånar er att finna mig här», yttrade Jérome,
innan Elias hann säga ett ord. »Ni borde likväl ha väntat er
det, eller trodde ni, att jag för ert halsstarriga nekande att
antaga mitt bistånd med afseende på Sophie d’Escare skulle
afstå ifrån att uppfylla det löfte jag gifvit en döende?»
Under det Jérome talade, hade Elias trädt in i
tamburen och tillslutit dörren. Då den unge mannen tystnade,
sade Elias:
»Nej, jag trodde mig icke äga makt att värna henne mot
edra förföljelser, och därför har jag fört bort henne. Ni
kan nu på mig uttömma er vrede. Sophie d’Escare skall
ni ändå ej lyckas återfinna.»
Elias gick helt stolt förbi Jérome och tog vägen in i
familjerummet. När han befann sig midt på golfvet, vände
han sig till den senare, bifogande:
»Nu kan ni på mig taga hvilken hämnd er lyster. Jag
fruktar er icke, emedan jag hatar er.»
Det var en högst egen anblick att se den unga
spensliga och bildsköna ynglingen möta den högväxta och
kraftfulla mannen med en utmanande blick.
Några ögonblick tycktes också Jérome öfverlägga med
sig själf, om ej den förmätna pojken på fullt allvar borde
lära känna hans öfverlägsenhet; men den mördade
markisin-nans bön:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
