Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het i karaktären, han smyger sig in i hjärtat, utan att man
vet ordet af. Han är en farlig karl.»
»Men äfven Aurenius roar, intresserar och fängslar.»
»Han roar mindre än han intresserar, han fängslar
mindre än han behärskar. Bakom Aurenii artighet och
uppmärksamhet ligger en hög grad af själf känsla. Ja, man
känner sig stundom besvärad af denna stolthet, som
blickar en till mötes genom förbindligheten. Det är ett
något i hans skick, som oupphörligt erinrar om, att han är
fullt medveten af sitt människovärde och att han inom sig
icke gärna erkänner andras öfverlägsenhet. Hans samtal
äro underhållande, men äfven i dem ligger en sådan
öfverlägsenhet och kraft, att man liksom nedtryckes af hans
starkare ande. Hans ton är anspråkslös, orden valda;
men andan i dem är djärf och full af själfförtroende. Om»,
fortfor Frigga, »i hans själ finnas varma känslor, så stå
dessa så fullkomligt under förnuftets herravälde, att han
aldrig tillåter dem hänföra sig. Med en orubblig
konsekvens gifver han hvarje sak dess rätta namn, dess rätta
betydelse och dess rätta plats. Han är fullt ut lika stolt
öfver sin begåfning som någon kan vara öfver sitt
stamträd eller sina pengar. Den kvinna, som skall finna sig
intagen af honom, måste vara hans like i karaktärsstyrka,
eller ock skall hon oupphörligt förödmjukas af hans
belåtenhet med sig själf.»
Frigga tystnade. Grefvinnan satt en lång stund
försänkt i tankar. Slutligen sade hon: »Det finnes kanhända
sanning i dina ord, och likväl skulle jag vilja opponera mig
mot dem. Jag medgifver, att Aurenii stolthet lyser igenom
hans förbindlighet, att man ganska lätt märker, att hans
öfverdrifna själfkänsla förmår honom att icke ett ögonblick
glömma den plats af subordinerande, han innehar; men
detta bevisar ju äfven, att han har en ganska sund
uppfattning af världens fordringar, och kan aldrig bli ett fel,
som beröfvar honom egenskapen af att vara älskvärd.»
»Mamma, vi älska icke det, som verkar nedslående på
vår själ, och den är aldrig farlig, som oupphörligt stöter
oss tillbaka», sade Frigga. »Hjärtats strängar äro alltför
fina, att någon melodi kan spelas på dem med
järnhandskar.»
Frigga reste sig upp och gick att sätta sig vid pianot.
Grefvinnan såg efter henne och tänkte: »Jag kan vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
